Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lYO
öfver den bleka pannan, och’ögortéh ^bib (hed ett matt, tankMlt
uttryck fästäde på Jäcobo, sombläcFdfade i ett häfte,
hvarsgra-vyrer han betraktade med det *mest likgiltiga uttryck i verlden. —
Hermans- ögon vöro tastäde vid-Stephana. — På de öfriga åhörarne
hade berättelsen framkallat olika änsigtsuttryck, allt efter hvar och
■ens olika karakter och samhällsställning. Helfrid satt så rak och
så kall, medhufvudet lutadt öfver arbetet, liksom modrens ord egt
förmågan att förstena henne.
„Det är ändå märkvärdigt hurtt högmodet kan förtorka hjértat
och göra menniskan grym, då en person på sin: dödsbädd, i det
ögonblick han står i begrepp att träda inför Guds ahsigte, icke1
eger andra tankar än ätt utså tvedrägt och hat i de efterlefvandes
hjertan,“ sade Jäcobo med sin underbart klara röst. — „Ett:
bé-dröfligt bevis uppå, huru illa vi i allmänhet uppfatta och förstå vår
christ endom. “
,,Mefl,’“ sade baronen, „man måste bedöma denna handling efter
den tid oCh de höga begrepp adeln då ännu egde om sina föreJ
träden och sin värdighet
„Tror då baron att högmodet i våra dagar är mindre
ölycks-bringande?“ frågade Jäcobo. ;
„Ja, det tror jag visst, ty med civilisationens och
mensklig-hetens framåtskridande har äfven detta, såsom alla våra instinkt
ter, blifvit modefieradt.«
»I allmänhet, ja; men hvar helst det hos individen uppträder,
är och förblir det en af de mest hjertlösä och egoistiska känslor.
Det gifs icke någon af våra passioner, som drifver oss till större
brott,1 än högmodet. Ingen, som- genom sin återverkan pä andras
lycka och välfärd haft bedröfligare inflytande.’ Det är en känsla
ovärdig hvaije christen. “
Grefvinnan hemtade djupt efter anden* och en hvar, som
kände den ädla damen, insåg att Jäcobo nu ohjelpligt försyndat sig,
och så stor var vanan att med en viss underdånighet bemöta
familjen Romarhjerta, att man fann- Jäcobo oförlåtligt djerf.
„Det är endast den som icke förstår att adeln utgått ifrån
nationens utvalda, som kan kalla deras stolthet för högmod, “ sade
grefvinnan skarpt. „Dessutom är det med adelns blod liksom med
det kungliga, vill man att det skall bibehålla sin renhet, måste
man undvika att Jblanda det med sådant som icke genomgått
någon förädling.11 Åter hindrade hostan grefvinnan att tala.
„Vare det långt ifrån mig att vi|ja motsäga er, grefvinna,“ inföll
Jäcobo med sitt allvarliga och milda leende, som hade något
egendomligt, omedvetet öfverlägset. „Men det der påståendet, att adelns
blod är renare än andras, torde med skäl kunna anses oafgjort.
Äfven är det ganska orätt, att antaga det adeln utgått ifrån hvad
nationen egt ädlast. Ursprungligen är det eröfrarne som upphäft
sig till herrar öfver de förtryckta, och svärdet som bildat adels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
