Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 32 —
lemnade den lugna fädemeboningen och begåfvo sig
på egen hand ut i verlden, för att tjena. Han
följde dem i brudstolen och skildrade äktenskapets
pligter. Han vände sig till de gamle och bad dem
besinna, alt det nu var ellofte stunden, att
skördetimman nalkades; ty deras hufvuden hade börjat
hvitna till skörd. Slutligen kom han till grafvarne,
der de hädangångne anhörige och vännerne lågo
rad vid rad, såsom säden på åkerfälten i
skördan-dene. Med ett ord: han skakade så upp dem, att
de tjöto och jemrade sig erbarmligen.
Nu var elden lös i alla knutar och — hjertan.
Bondeson skulle bli deras Kyrkoherde — han och
ingen annan. Herrarne hade väl åtskilliga gånger
under predikan sett på sina klockor och betänkligt
skakat på hufvudet; men Bönderna voro
öfverbelåt-ne. Efter gudstjensten slut samlades gubbarne på
kyrkobacken och lade sina kloka hufvuden
tillsamman — men äfven sina händer, att de skulle vara
eniga vid valet. Så stodo Bondesons förhoppningajr
såsom en nysådd hveteåker; men si! ovännen, den
gamle fridsförstöraren, började redan så ogräs ibland
hvetet;! En tillstymmelse dertill hafva1 vi redansett
i samtalet mellan Anders Bengtsson och Ola Dryger,
hvilken sednare ville räkna sig bland Herremännen,
så mycket snarare, som han i sin uppväxt gått i
storskolan. Flere dylika försök passerade samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
