Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 47 -
barnabarn på sin 100:de födelsedag. Dessutom visste
hon mycket att förtälja om sin ungdomstid, som nu
blefve för vidlyftigt att återgifva. Då jag med
henne jemför vår goda Mamma, finner jag nog, alt
Mamma ej kan bli lika gammal (Gud vet också, om
det just vore önskvärdt); ty med alla yttre tecken
till välbefinnande är hon ändock "en solros lik, se’n
hennes sol har slocknat". — Den kulna hösten
stämmer ner vårt lynne. Vår vackra Sjögård kan man
knappast känna igen, sedan hösten plundrat
träden på deras löf och marken på dess blommor.
Stormen ryter från sjön — och slagorna slå sin
ängsliga takt på logen. Jag hör så tydligt
fyrtröskningen från Prestgården, att det just kläcker i mig.
Ty jag må resonera med mig så mycket jag vill,
så erfar jag ändå en känsla af vemod, hvar gång
något påminner mig om prestgården och de gamla
goda dagarne derstädes. Undra då icke på, om
detta i ännu högre grad är förhållandet med
Mamma. Hvar gång vi äro i kyrkan och ofta
dessemellan blifva vi inbjudna i det trefliga gamla hemmet,
och den unge hygglige Kyrkoherden söker på allt
sätt göra vårt vistande der angenämt, och liksom
utplåna den tankan hos oss, att det nu hör en
annan till. Med mig, unga yrhätta, lyckas detla icke
så illa; men Mamma — hon längtar blott att
besöka grafven, der vår goda Pappa hvilar.
Nu har jag så rört ihop nytt och gammalt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
