Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skickades tillbaka, tills han en dag läste i en tidning
att manuskript alltid skulle vara maskinskrivna. Det
var förklaringen. Naturligtvis hade redaktörerna så
mycket att göra att de inte hade tid att leta sig igenom
långa handskrivna manuskript. Martin hyrde en
skrivmaskin och använde en hel dag för att lära sig sköta
den. Varje dag maskinskrev han sedan vad han
författade, och även sina gamla manuskript skrev han om,
så fort de skickades till honom. Men stor blev hans
överraskning då också de maskinskrivna kommo igen.
Han bet trotsigt ihop tänderna och slungade i väg
manuskripten till nya redaktörer.
Han kom att tänka på att han kanske inte själv
riktigt bra kunde bedöma sitt eget arbete. Så försökte
han med Gertrude. Han läste sina berättelser högt
för henne. Hennes ögon tindrade och hon såg på
honom med stolthet, i det hon sade:
»Ja, men det är väl storartat! Tänk, att du skriver
tocke där.»
»Ja visst», avbröt han otåligt. »Men berättelsen,
vad tycker du om den?»
»Storartad helt enkelt», blev svaret. »Storartad och
så spännande sedan. Jag satt som på nålar.»
Han såg att hon inte visste riktigt vad hon skulle
säga, hennes ansikte hade egentligen bara ett uttryck
av häpnad. Därföi* väntade han.
»Men säg mig, Martin», kom det efter en lång
paus, »hur slutade det? Den där unge mannen som
talade så högtravande, fick han henne verkligen till
sist?»
När han så förklarat för henne slutet, som han trodde
att han gjort artistiskt självklart, kunde hon säga:
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
