Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte räcka honom en maskinskriven lapp med ett
»nej, tack så mycket». Hon skulle tala till honom
mänskligt och varmt på sitt livliga sätt, och vad som
var det viktigaste av allt, hon skulle se en skymt av
den verklige Martin Eden. Hon skulle uppfatta vad som
var hans hj ärta och sj äl, hon skulle förstå åtminstone
något av hans drömmar och vad han var mäktig.
Martin samlade ihop några avskrifter av sina
småberättelser, och efter ett ögonblicks tvekan tog han
också med sig sin »Havslyrik». De stego upp på sina
velocipeder en eftermiddag i juni och cyklade utåt
landet. Det var andra gången han varit ute med henne
ensam, och medan de rullade fram i den
vederkvickande värmen som genomfläktades av en lätt
havsbris, kom det för honom att världen ändå var vacker
och välordnad och att det var härligt att leva och
älska. De lämnade sina velocipeder vid vägkanten
och gingo upp på en kulle, där det doftade av moget
gräs och blomster.
»Nu har gräset levat sitt liv», sade Martin, när han
bredde ut sin rock åt Ruth att sitta på. Han andades
in dofterna och de liksom fyllde hans hjärna. »Det
har uppfyllt ändamålet med sin tillvaro», fortfor han.
»Det hämtade krafter under det vita snötäcket,
kämpade livskampen med den tidiga våren, blommade,
lockade insekterna, strödde omkring sig sina frön,
fyllde sin plikt mot naturen och ...»
»Varför ser ni alltid på tingen med så förfärligt
praktiska ögon?» avbröt hon.
»Antagligen därför att jag har studerat evolutionen.
Skall jag vara sanningsenlig, är det först helt nyligen
jag fått ögonen öppna.»
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
