Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väckt från de döda sprang han upp. Hans ögon
flammade och svetten rann om honom, när han skrek:
»Jag klådde dig, Ostklimp! Det tog elva år, men
jag klådde dig till sist!»
Hans knän darrade, och han hade svindel, när han
vacklade mot sängen där han sjönk ned. Han hölls
fortfarande fast i det förflutnas grepp. Han såg sig
omkring i rummet, undrande var han befann sig, tills
hans fick syn på manuskripthögen i hörnet. Då
började minnets hjul på nytt att surra igenom en
tidrymd av fyra år, han befann sig åter i det närvarande,
reste sig upp och gick fram till spegeln.
»Res dig ur smutsen, Martin Eden», sade han
högtidligt. »Gnugga dig i ögonen och låt ljuset skina in i
dem. Gå fram med båda skuldrorna, vräk undan
vad som står dig i vägen. . . uppåt. . . uppåt, tills du
har nått stjärnorna!»
Han betraktade sig själv noga och började skratta.
»Jag tror du har blivit en smula hysterisk, gamle
gosse. Nå, det gör detsamma. Du besegrade
Ostklimpen, du skall besegra redaktörerna också, om det så
kommer att ta dig två gånger elva år. Gå på bara! Du
måste kämpa till slut!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
