Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halvtimme före frukosten. Martin tog inte längre sina
kalla bad — det var bara att släpa, släpa, släpa.
Det var inte ofta Martin var i stånd att tänka.
Hans tankars hus var tillbommat, luckorna sutto för
fönstren och han gick som dess skugglike vaktare.
Han var en skugga. Joe hade rätt. De voro båda
skuggor och detta var det eviga helvetet av släp.
Eller var det en dröm? Det föreföll honom så ibland,
när han i den ångande, fräsande hettan svängde de
tunga strykjärnen fram och tillbaka över de vita
linneplaggen. Snart eller kanske om tusen år skulle han
vakna i sitt lilla rum vid det bläckstänkta bordet och
ta vid med sin skrivning där han slutat föregående
dag. Eller kanske detta också var en dröm och
uppvaknandet skulle bli vaktbyte, när han purrades upp
ur sin koj i den kvava skansen för att gå upp på däck
under de tropiska stjärnorna, ta ratten och känna den
kyliga passadvinden fläkta omkring sig.
I/ördagen kom med den vanliga tomma segern
klockan tre.
»Jag tror jag går och får mig ett glas öl», sade Joe
i sin vanliga ton.
Martin tycktes plötsligt vakna upp. Han började
olja sin velociped och justerade den. Joe var redan
halvvägs på krogen, då Martin åkte förbi, böjd över
styrstången, med taktfasta trampningar och med ett’
uttryck i ansiktet som alldeles tydligt talade om en
sjuttio mils färd backe upp och backe ned i dammet.
Han låg över natten i Oakland och åkte tillbaka de
sjuttio milen på söndagen för att på
måndagsmorgonen genomtrött begynna den nya veckans arbete. Men
han hade hållit sig nykter.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
