Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men hon visste på förhand svaret och hon sjönk hän i
en välgörande dåsighet, medan styrkan i hans händer
flöt över henne som balsam. Liv tycktes stråla ut
från hans fingerspetsar, som drevo det onda framför
sig . . . det kändes så oändligt skönt och rogivande,
smärtorna förflyktigades, hon föll i sömn och han
smög sig bort.
Hon ringde upp honom i telefonen samma
eftermiddag för att tacka honom.
»Jag sov ända till middagen», sade hon, »och då
var jag alldeles bra. Ni botade mig, mr Eden, och
jag vet inte hur jag skall kunna tacka er.»
Han kände sig varm av lycka över hennes ord, när
han gick tillbaka till sitt rum och Spencers»
Samhälls-lärans grunddrag», som låg uppslagen på sängen.
Men han kunde inte läsa. Kärleken marterade honom
och kuvade hans vilja, så att han, trots all sin
beslutsamhet, satte sig vid det lilla bläckfläckade bordet.
Den sonett han diktade denna afton var den första
av en cykel på femtio kärleksdikter som han
fullbordade på två månader.
En kväll, en vecka efter det han botat Ruths
huvudvärk, föreslog Norman en månskenstur på LakeMerrit.
Arthur och Olney voro genast med. Martin var den
enda som kunde sköta en båt, och han måste
naturligtvis följa med. Ruth satt bredvid honom akterut,
medan de tre unga männen höllo sig midskepps.
Månen hade ännu inte gått upp. Ruth satt och
stirrade upp i den stjärnbeströdda himlen. Intet
ord växlades mellan Martin och henne, och hon erfor
en plötslig känsla av ensamhet. Hon såg på honom.
En kastvind kom i detsamma båten att kränga så att
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
