- Project Runeberg -  Martin Eden /
210

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och skot och slå armarna omkring henne. Hans
intuition sade honom, att det hade varit orätt, och
han var glad att det fanns roder och skot. Men han
lät båten lova upp skarpt, så att det började leva i
seglen, för att förlänga kursen till andra stranden.

När den första månstrimman träffade seglen och
göt sitt bleka silverljus över hela båten, flyttade Ruth
på sig. Martin gjorde detsamma — känslan av att
icke vilja bli upptäckt var gemensam för dem båda.
Nu satt hon ett stycke ifrån honom med brännande
kinder vid tanken på vad hon gjort. Det var
någonting som hon inte velat låta sina bröder eller Olney se.
Varför hade hon gjort det? Aldrig förr hade hon
känt samma begär under liknande omständigheter.
Hon fylldes av blygsel och skälvde inför mystiken
av sin knoppande kvinnlighet. Hon kastade en hastig
blick på Martin, som just höll på att låta båten gå
över stag och hon kunde ha hatat honom för att han
kommithenne att begå en oblyg handling. Och just han!
Kanske hade hennes mor rätt. . . kanske träffade hon
honom för ofta. Det skulle aldrig upprepas igen, det
lovade hon sig, och för framtiden skulle hon undvika
honom mera.

Under de följande dagarna var hon inte längre sig
själv, utan en främmande, gåtfull varelse som kämpade
emot att gå till rätta med sitt verkliga jag, att blicka
in i framtiden för att forska ut varthän hon egentligen
fördes. Hon gick som i en underlig feber, stundom
lycklig, stundom ängslig. En sak var emellertid säker:
aldrig skulle Martin få tillfälle att säga henne ett enda
ord om kärlek. Och så länge han inte gjorde det,
var allt godt och väl. Snart skulle han gå till sjöss.

210

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free