Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Svaret på frågan i mitt brev», fortfor han enträget.
Norman gjorde en rörelse av otålighet, men Martin
hindrade honom med en hastig blick.
Hon skakade på huvudet
»Det är helt och hållet av fri vilja?» frågade han.
»Ja.» Hon sade det med låg, fast röst. »Jag har
själv velat så. Du har chikanerat mig, så att jag är
rädd att träffa mina vänner. Allesammans tala de om
mig. Det är allt jag kan säga. Du har gjort mig
mycket olycklig, och jag vill inte se dig mera.»
»Vänner! Prat! Tidningslögner! Sådant kan väl
ändå inte vara starkare än kärleken. Du måste aldrig
ha älskat mig.»
Blekheten vek från hennes kinder och hon blev röd.
»Efter vad som passerat? » sade hon sakta. »Martin,
du vet inte vad du säger. Jag är inte som andra.»
»Ni ser ju, att hon inte vill ha någonting att göra
med er», utbrast Norman och drog henne med sig.
Martin steg åt sidan och lät dem gå, medan han
fumlade i fickan efter papper och tobak, som inte fanns
där.
Det var lång väg till North Oakland, men inte förrän
han hunnit hem och gick upp på sitt rum, tänkte han
på att han hade gått. Han fann sig själv sittande på
sängkanten, stirrande omkring sig som en plötsligt
vaknad sömngångare. Han fick syn på »Försenad» på
bordet, drog dit en stol och tog fatt på pennan. Det
låg i hans natur att aldrig lämna någonting ofullbordat.
Här låg någonting sådant. Det hade blivit skjutet åt
sidan av något annat. Nu, när detta andra nått sitt
slut, måste han gripa sig an med det som låg efter.
En period av hans liv var förbi... så fick den vara det.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
