- Project Runeberg -  Martin Eden /
442

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

farande lika rädd för livet som någonsin — rädd för att
höra en uppfriskande ed.»

Hans ord kommo henne genast att inse hur
barnslig hon varit, men ändå kände hon att han gjort
barnsligheten större än den verkligen var, och hon blev
förargad. De sutto länge tysta, hon grubblande över
hans kärlek, som försvunnit. Han visste nu att han
aldrig älskat henne verkligt. Det var en idealiserad
Ruth han hållit kär, ett eteriskt väsen som han själv
skapat. Den verkliga borgerliga Ruth, med
borgarsamhällets hopplösa psykologi i sin hjärna, hade
han aldrig älskat.

Plötsligt började hon tala.

»Jag vet att mycket av vad du sagt är så. Jag har
varit rädd för livet, jag älskade dig inte nog högt, men
jag har lärt mig att göra det nu. Jag älskar dig för
vad du är, för vad du var, för det som skiljer dig från
vad du kallar min klass, för dina åsikter, som jag inte
förstår, men som jag kan lära mig förstå. Jag skall
hänge mig åt att försöka förstå dem. Och din rökning
och ditt svärjande — de höra ju till dig och jag skulle
älska dig för dem också. På de sista tio minuterna
har jag lärt mig mycket. Att jag har vågat komma hit
är ett bevis på vad jag redan lärt. O, Martin!»

Hon snyftade och smög sig intill honom. För första
gången slöt sig hans arm omkring henne ömt och med
sympati, och hon liksom tackade honom med en
lycklig rörelse och ett ansikte som lyste upp.

»Det är för sent», sade han. Han kom ihåg Lizzies
ord. »Jag är en sjuk man . . . nej, visst inte
kroppsligen. Det är min själ, min hjärna. Jag har förlorat
förmågan av värdesättning, jag bryr mig inte längre om

442

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free