Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Från kärleken till livet,
Från hopp och fruktan fri,
Jag tackar Gud, som givit
Att så det kunnat bli,
Att liv ej ständigt räcker,
Att död man ingen väcker,
Att tröttad flod sig sträcker
Mot hav att somna i.»
Han såg åter på det öppna fönstret. Swinburne
hade äntligen givit honom nyckeln till gåtan: »Att
död man ingen väcker!» Den raden fyllde honom med
en känsla av djup tacksamhet. När livet hade blivit
pinande trötthet, var döden redo att smeka bort den i
evig sömn. Men vad väntade han på? Det var tid
att gå.
Han reste sig, stack ut huvudet genom fönstret och
såg ned i det mjölkvita skummet. Mariposa var lastad
djupt, så att om han hängde på armarna, skulle hans
fötter vara i vattnet. Han kunde släppa sig ned
ljudlöst, ingen skulle höra det. Skummet stänkte upp och
vätte hans ansikte. Han undrade om han skulle skriva
en svanesång, men skrattade bort tanken. Han hade
inte tid, han var alldeles för otålig att komma i väg.
Han släckte ljuset, så att det inte skulle förråda
honom, och kröp ut genom fönstret med fotterna först.
Axlarna togo emot, han tvang sig tillbaka, så att han
kunde försöka med ena armen utefter sidan. En
rullning av ångaren kom honom till hjälp, han var igenom
och hängde på händerna. När vattnet nådde fotterna
släppte han taget. Han befann sig midt i ett
mjölk-vitt skum. Mariposa susade förbi honom som en svart
vägg med de upplysta fönstren i en lång rad. Hon
gjorde säkert god fart. Nästan innan han visste av
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
