Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Vallpojken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men under mossa och upprifna, torra rötter
spirade örter och gröna strån, och Gullhorn
med skällan hade sparkat sig fram där, jagats
vidare af myggen, funnit örterna och svängt
sitt hufvud trotsigt, gladt, så att skällan klingat
och lockat alla kossorna ur skogen. De hade
kommit i röda solnedgången och trampat i
ris, jagat myggorna upp till moln och gnistor.
Hela backen var som en sprakande eld, och
högst uppe svängde Gullhorn skällan.
Dit upp styrde nu kossorna hvarje kväll,
och därför satt Mårten, vallpojken, på högsta
stubben och väntade, när solen gick ner.
I kväll brann det som ett jättebål, det
knastrade och hven, och Mårten stack undan
katekesen, där han fått bakläxa, och fick fram
ett munspel i stället. Han strök det blankt
mot tröjärmen, knäppte händerna kring det och
blåste.
Men där fanns inte många toner i det där
spelet, det lät som från en liten vilsen
fågelunge, som inte kan flyga. Gullhorns skälla
ljöd mycket högre och klarare.
Förargad stack Mårten in sitt spel och
drog åter fram katekesen. Med ens slog det
honom, att porträttet liknade själfva
fattighusföreståndaren, och nu tyckte han sig höra dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
