Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Längtan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han skulle taga patent på. För första och
sista gången öppnade han sitt hjärta för Mårten
och ville förklara mekanismen, men Mårten var
mindre läraktig, och snart förstummades man-
nen och gick ner till sin verkstad.
Tick-tick-tick! sjöng det lilla uret på väggen,
och nere i tornloftet hveno slagverkets linor.
Det mörknade, och ljusen tändes långt nere.
Stjärnorna tändes.
Nu hörde han svanornas sång så klart som
aldrig förr: det var sorlet från staden och fa-
brikerna, tusendens klapprande steg öfver ste-
narna, men också hafvets brus och en klang af
klockor långt borta.
Det blåste nordan från hafvet, sopade in
öfver staden och hvirflade med töcken och rök,
som steg och hotade. Skuggor föllo in i torn-
rummet, lefde, sträckte armarna fram och ville
gripa, men Mårten rörde sig inte. Ensamheten
kunde inte skrämma.
Ensamheten blef som en moder för honom,
och skuggorna voro små bröder, som han började
älska. Den döde blef ro och jord i hans drömmar,
och där reste sig nu, blomlikt och lefvande,
något, som kom allt närmare,
det som varma händers smek mot kinden, det
lutade sig öfver honom och kysste hans läppar —
Han kände
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
