Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - En hvirfvelvind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
I
l
4
i
Han talade lugnt,
u
kallt och tog henne
hårdt i armen.
—
Släpp mig! —
hviskade hon vanmäktig
och kände, att bojan, som skulle lösas, nu ville
brista och slita sönder.
Han böjde sig och drog fällen fram, smekte
öfver dess hufvud och sökte tvinga ner.
—
Var inte rädd för djuret bara! Lägg
ert hufvud på dess nacke! Se så!
—
Ingen far komma in! —
hviskade hon bäf-
vande och kunde inte prässa hjärtat samman mera.
Han gick bort och reglade dörren. Så
närmade han sig — — —
Irmelin slöt ögonen. Hon tänkte på ängen:
det hvirflade öfver, inte hvita, lätta dimmor och
alfer, inte värmande sol med blom och frukt,
inte gråväder och svala skurar —
det var som
brandrök, kväfvande, och ändå ville hpn jubla
det var som brännande aska under fotterna, och
så ville hon fly, dölja sig och fly, kväfva
och följa på lek, gripa efter gnistorna. Men
gråten så att ingen skulle höra. Men hon var
som förlamad, hjärtat slog och sargades, och
hon kände, hur allt sjönk under henne som
dy,
tung, svart, mjuk dy.
När hon slog upp ögonen, såg hon ett
magert ansikte och en lustig apa framför sig.
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
