Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ringen brytes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
I
i
A
i
153
A
alla korkskifvorna och ratade stiften. Länge
satt han med dockan i knäet.
Så fick han åter ett anfall åt hufvudet
och greps af fasa, lyfte dockan högt upp, som
hade han just funnit den, efter att länge ha
sökt. Den tycktes grina ännu mera, stirrade
med tomma ögen, och ur en rämna i dess
bröst föllo korkarna ut och trillade öfver golfvet.
Han kastade dockan i vrån, men kröp snart
efter och glodde med stora ögon:
—
Lilla, lilla fågel! —
hviskade han. Du
sjöng så vackert! Ja, det är skog! Visst är
det skog, och där står en kossa med bjällra.
Nu springer hon och haltar. Se, det är ju
berget, men aldrig hinner man dit — — —
vilse alltid rundt om ! Lustig
den där, men kan jag bara fa af — —
få af det —
ringen, som klämmer
— —
nej, det är en
och när
— — —
pannan
kakelugn och så söndriga stolben
vi så lägger mattan så, just så, kan man nog
få fast i det och ta det bort, ja visst, det
ligger öfver ögonen, bara torra löf, och det
kan brinna. Visst brinner det!
Yrseln vek. Han sprang upp och sparkade
undan dockan, höll för ögonen, ty ljuset bländade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
