Masskultur / Inledningsord (1910) Author: Vitalis Norström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Inledningsord.

Denna bok skulle knappast ha kommit till stånd utan bestämda yttre anledningar. Egen inre drift skulle nog inte föranledt mig till kulturanalyser af detta slag.

Nu har emellertid vid upprepade tillfällen inställt sig behof att tillmötesgå vanliga uppmaningar att hålla föredrag och lämna bidrag till tidskrifter eller tidningar. Då har det också varit nödvändigt att välja ämnen inom en bredare intressesfär än de rent filosofiska problemens, och så har den ena af dessa uppsatser efter den andra framkallats. Af dem äro »Kultur och frihet», »Några sidor af den s. k. sociala frågan» och större delen af »Modernt själslif» äldst. De äro flera år gamla, medan »Masskultur» skrefs för två år sedan. Den till sist nämnda essay anknutna socialt politiska utredningen, slutet af »Modernt själslif», »Massmoral» och »Lidande och njutning» ha nedskrifvits i december 1909 och januari i år och, med undantag för den nämnda utredningen, ej förut under någon form varit offentliggjorda.

Af dessa upplysningar får man dock alldeles inte draga den slutsatsen, att de här behandlade frågorna jämte svaren på dem beteckna döda punkter i författarens utveckling utan större lockelse för hans hjärta och tanke. Hur skulle en människa, hvars »själfbesinning» för hvart

IV

steg hon tager allt bestämdare markerar henne och hela hennes öde såsom invefvadt i denna lika trassliga som oöfverskådliga härfva, som heter »vår kultur», kunna undgå att söka klara sig åt det hållet? Däri ligger ju bara en akt af simpel själfbevarelse, och om något skall förmå sätta lif i spelet, så är det väl omsorgen om det egna jaget. Jag menar bara, att, om den inre driften fått ensam råda, densamma skulle fört mitt sysslande med kulturproblemen in på brantare stigar, än som här beträdas.

Däraf hade kunnat uppstå både vinster och förluster. Framför allt vinsten af en enhetligare blick på kulturen, mindre spridda utgångspunkter och ljuset från vissa gränsbegrepp i riktning uppåt, hvilka nu måste hållas ute, emedan de här skulle bryta in som från en alldeles främmande värld och blott framkalla — jag säger inte missförstånd utan rent af oförstånd, d. v. s. mest bli betraktade som mystifikationer, ja som humbug. För författaren själf är emellertid detta yttersta ljus det afgörande, men han hyser den förhoppningen, att denna framställning dock skall verksamt förbereda en annan, som gör till sin uttalade princip hvad som här gömmer sig.

Fastän den djupast liggande enhetstanken sålunda inte här kan komma till synes, så framträda dock, i all vyernas rörlighet och stämningsdagrarnas skiftning, en omisskännelig grundåskådning i både negativa och positiva punkter.

Denna åskådning vänder sig mot ruset af en blott yttre (teknisk) kultur, som lämnar den inre människan tom och otillfredsställd; mot samhällets kapitalistiska urartning, som vill omsätta alla lifsvärden i ekonomiska

V

ekvivalenter ungefär som energetiken omvandlar alla energier i mekaniskt arbete och mäter dem efter beloppet af sådant; mot en klass- och mass-solidaritet, som stegrar ensidiga utgångspunkter till universalitet och gör sitt relativa sanningsinnehåll till ett absolut ideal, hvarmed den på ett alldeles odrägligt sätt kringskär lifvet och hämmar dess fria böljerörelse.

Gentemot allt detta häfdas förverkligandet af lifvets inre höghet, af själens adel såsom utvecklingens djupaste mening, en utveckling, som har friheten till sin drifkraft och samhällsrätten till sin lag.

Friheten har faktiskt intet starkare värn än det samhälle våra fäders osägliga arbete och kamp afvunnit naturen. På det huset spottar mången, som däraf hägnas och som utan detta skulle nödgas bo bakom en buske. Ty samhälle är inte något, som man drömmer, diktar eller ens tänker sig till, utan produkt af ett oändligt tålamod med erfarenheten, alltid vattnad af svett, då och då genomblixtrad af en bragd. Därför kan samhället aldrig bli annat än ett medelvärde. Men i all sin ofullkomlighet torde det på det hela taget betyda det för tillfället bästa möjliga.

Jag påstår nu inte, att samhällets fiender bekämpa detta bästa möjliga med det sämsta. Men jag tror, att de mot en ofullkomlig verklighet sätta en dålig dröm och att de drömmande knappast skola vakna, förrän de på ett fruktansvärdt sätt sammanstött med verkligheten.

Göteborg i februari 1910.

     Vitalis Norström.