Vi hade, som jag i ett annat sammanhang nämnt, i Gäfle en sammanslutning mellan ordets förkunnare, som vi kort och gott kallade »Präster och predikanter i Gäfle». Vi möttes i regel en gång i månaden till broderliga överläggningar om spörsmål, som voro för oss alla gemensamma. Medlemskapet i denna sammanslutning räknar jag som något, det där var mig till mycken lärdom. Jag var vid våra sammanträden oftast den ende baptisten bland ett flertal präster jämte missionsförbunds- och metodistpastorer. Mina bröder av andra denominationer läto rätt ofta förstå, att de med förkärlek togo fram överläggningsämnen, i vilka de förutsatte att jag som baptistpastor måste intaga en från dem avvikande ståndpunkt. Att detta berodde på någon särskild håg för tvister föll det mig aldrig in att tänka. Tvärtom hade jag alla skäl att ta' för givet, det de funno ett uppriktigt intresse i att höra mig avge mina förklaringar och mitt försvar för baptistisk uppfattning i den ena eller andra vitala frågan. Så ock när de en gång anmodade mig att inför vår lilla sammanslutning hålla ett föredrag rörande baptistisk uppfattning om sinnesändring och dop. Jag var då och är alltjämt övertygad om att det hos mina bröder och vänner fanns en ärlig önskan att lära känna och förstå de grunder, på vilka vi baptister bygga upp vårt arbete. Det var därför jag med glädje åtog mig uppdraget, som föreföll mig både viktigt och ärofullt. Sammanträdena höllos vanligen i hemmen men detta hölls i K. F. U. M:s lokal. Ordförande var vid tillfället prosten, doktor Åsbrink, en av de noblaste och mest försynta män jag någonsin kommit i beröring med.
Inför ett auditorium, vars uppmärksamhet inte för ett ögonblick svek, försökte jag utveckla baptistisk grundsats rörande sinnesändring, tro och dop. Jag dröjde särskilt vid det väsensförhållande, vari dop och nattvard stå till varandra och som bjuder oss baptister att stå fast vid vår slutna kommunion.
Den diskussion, som följde på mitt föredrag, var präglad av den djupaste aktning och stor hänsynsfullhet den ene mot den andre. Min förnämligaste oppenent var en pastoratsadjunkt, vilken hävdade att min avsevärda försummelse var den, att jag »ej gett akt på dopfrågans historiska utveckling».
Anmärkningens riktighet begagnade jag tillfället att bestrida. Jag var ej alldeles främmande för denna utveckling, men för mig var den en utveckling bort från Guds ord, på vars fasta grund jag allt jämt föredrog att stå. Det framgick här, vad som så ofantligt ofta kommer till synes vid dylika tillfällen, det nämligen att bland dem, som bekänna sig till läran om spädbarnsbegjutningen, råder en icke så liten villervalla i fråga om vilken betydelse för barnets eviga väl, som däri rätteligen bör inläggas. Här stod sålunda en metodistpastor upp och framförde sin mening om denna sak. Hans anförande uppkallade ett närvarande reseombud för Fosterlandsstiftelsen, som yttrade att, om han ställdes att välja mellan metodisternas och baptisternas doplära, så skulle han utan betänkande kasta sig i baptisternas armar. Detta återigen drev upp en ämbetsbroder till metodistpastorn, vilken bad få förklara att dennes syn på frågan finge stå för hans egen räkning, den vore icke metodistkyrkans. Sist höll prosten Åsbrink ett avslutningsanförande. Han sade sig böra framhålla det, att »pastor Wahlborgs framställning svårligen kunde bestridas. Baptisternas uppfattning av dopet vore, särskilt vad det gällde sättet för dess praktiserande och dess förhållande till sinnesändringen, till bibeln nära ansluten». Den vördade gamle sade sig icke desto mindre hålla troget fast vid läran om späda barns dop, som han fann stå i god analogi med bibelns doplära. De skäl han framförde till stöd därför verkade visserligen i intet avseende övertygande på mig, men ingenting hindrade mig att under aktning och vördnad höra honom redogöra för dem.
Vid ett annat tillfälle voro vi samlade till diskussion över frågan »Statskyrka eller frikyrka»? Därvid var jag i det allra närmaste ensam om att fordra statskyrkosystemets skyndsamma avskaffande och frikyrkoidéens fastslående i praktiken. Närvarande frikyrkomän deltogo i överläggningen, men bekände, att de ej f. n. ansågo tiden inne för en reform i den riktning undertecknad förordade. De sade sig likaledes ej kunna blunda för en hel del förtjänster, som statskyrkosystemet trots allt hade.
Jag vet ej, men denna ton måtte ej ha slagit vidare an på närvarande herrar prästmän själva. Jag tror mig veta, att dessa föredraga fullt klara linjer. De ha nog också på goda grunder svårt att tro frikyrkomän vara annat än fiender till statskyrkosystemet, även om de söka dölja det.
Bland de vid tillfället närvarande fanns också prosten i kontraktet, kyrkoherde Bohlin. Denne sade sig ej kunna förstå de herrar, som uttalade sympatier för statskyrkosystemet men i praktiken intogo en ställning, som dock vore antistatskyrklig. »Här finnes, så vitt jag kunnat höra», yttrade kontraktprosten, »bara en av herrarna, nämligen pastor Wahlborg, som vågat säga sin tanke rent ut, och sådant är alltid uppfriskande».
Efter varje sådan överläggning kände jag ökad glädje över att vara baptist. Och jag kunde ju ej annat, då jag prövade och fann, huru oomkullryggliga våra grundsatser äro, djupt rotade, som de befinnas vara i det eviga ordet. Men umgänget och de ingående överläggningarna med bröder ur andra samfund medförde något för mig mycket hälsosamt. De lärde mig att vår lycka att stå på apostolisk grund ger oss baptister råd att räcka handen åt och glädjas med alla dem som tro på Kristus, ja, av hjärtat bedja Gud för och med dem. Ingenting hindrar mig nu att tro, att en präst i statskyrkans tjänst kan predika evangelium.
Jag kom en gång händelsevis att lyssna till en homeletiskt lektion i Betelseminariet, handhavd av överste Broady. Vad som närmast gav den gamle läraren anledning därtill vet jag ej, men jag kommer så livligt ihåg, huru han yttrade följande: »Säg, mina bröder, predikar inte Fredrik Hammarstén evangelium? Jo, visst predikar han evangelium, men han gör det icke som statskyrkopräst utan som en Jesu Kristi tjänare».
Jag vet ingenting så obaptistiskt, som att vara småsint, trångsint och bigott. Vi borde egentligen aldrig låta oss förekommas av andra i vidsynthet och i hedersbevisningar. Orygglig trohet mot baptistisk grundsats låter sig så innerligt väl förenas med en alltomfattande brödrakärlek.
Prosten Åsbrink slöt sin jordelevnad, innan jag avflyttat från Gävle. Jag drar mig så livligt till minnes, då den vördade teologen fyllde 70 år. Samtliga vi, de frikyrkliga församlingarnas pastorer i staden, enades om att uppvakta honom på denna hans högtidsdag. Metodistpastorn H. Rabe förde därvid vår talan och frambar vår hälsning. Härpå svarade jubilaren och uttalade bland annat dessa ord: »Jag är djupt rörd över den vänliga hågkomst. Jag tackar i denna stund Gud för att jag vet mig aldrig ha fällt en dom och allra minst en hård dom över mina frikyrkliga bröder. I personligt umgänge med dem har jag fått anledning att älska och akta dem. Jag är t. o. m. fri att säga eder att på en plats, där jag i yngre år länge hade mitt verksamhetsfält, var min mest förtrogne vän en frikyrkoman och baptist».
Ja, så föllo sig den vördade gamles ord. Om den avsedde baptisten ännu finnes i livet, så skulle jag oändligt gärna vilja lära känna honom för att få betyga honom min aktning för det sätt, varpå han, enligt vad jag förstår, representerat vår sak. Att han måste ha varit en övertygad och grundsatstrogen baptist, det ta'r jag för alldeles givet. Det är då vi veta vad vi vilja och oryggligt bliva vid sanningen, som man ta'r notis om oss och intresserar sig för oss och för vårt budskap.
