Det var 1918 i september jag efter en kort tids förhandlingar med bröderna i Stockholms 8: de baptistförsamling inträffade i huvudstaden för att ta' del i arbetet i Saron. De sex år, som svunnit se'n dess, och varunder jag verkat som nämnda församlings pastor, tre år på tillförordnande och tre år som ordinarie, ligga alldeles för nära för att här göras till föremål för närmare beskrivning. Jag väntar, till dess jag ser dem på vederbörligt avstånd. Sannolikt blir jag då i stånd att göra större rättvisa åt ämnet.
Det var i alla händelser med sällsamma känslor jag denna gång landade hos Mälardrottningen. Visst hade jag varit i Stockholm bra många gånger sedan seminarietiden på 90-talet, men då i flesta fall för några korta dagar blott. Nu var det fråga om att slå sig ned där för åratal; och detta gjorde, att jag från första stund fattades av en oemotståndlig lust att se och lära känna staden i dess nu så hypermoderna skick. Mina strävanden i detta syfte blevo huvudsakligast jämförelser mellan det Stockholm jag tillhörde i början av 90-talet och den metropol, som nu lyfter guldglänsande tinnar och torn ur glittrande Mälarvåg. Jag fick rätt snart anledning att säga mig själv att jag återsett en helt och hållet ny stad, inom vars hank och stör jag kände mig som en gengångare från svunnen tid, en främling. De första dygnen av denna min nya Stockholmsvistelse drev jag mestadels omkring på gator och gränder, och var helst jag fann förhållandena sig alldeles lika sedan de gångna trettiofem åren, där dröjde jag längst och trivdes bäst. En första vallfärd förde mig Engelbrektsgatan uppför fram till n:o 18, till grinden, genom vilken de svenska baptistpredikanterna tågat generation efter generation. Jag ställde mig framför den, och utan ansträngning kunde jag drömma mig tillbaka bortåt trettiofem år i tiden. Jag kunde då från samma plats, se ut över ett stort tobaksland med tillhörande fallfärdig gammal lada och där bortom idel bergknallar, mellan vilka makadamslagningen pågick från morgon till kväll. Därav benämningen »Sibirien». Här drogo också esomoftast huvudstadens socialdemokratiska skaror förbi med taktfasta steg på väg upp till Lilljansskogen, där de sedan många år samlats till sina offentliga möten. I den hårt tilltrampade marken, i de skamfilade trädrötterna och de slitna stenarna läste man här länge den svenska socialdemokratiens tidigare historia.
Vi seminarister lustvandrade på våra fristunder gärna ut i markerna på andra sidan om Valhallavägen, där vi kunde roa oss med att klättra över gärdesgårdar, hoppa över diken och krypa uppför bergshöjder. Jag vet ej huru, men Stadion och övriga idrottsliga anläggningar, för vilka diken, gärdesgårdar, landsvägsgrindar och bergknallar fått vika, behagade mig i denna stund icke. Tekniska Högskolan, i vars intresse den socialdemokratiska historien i sten och trädrötter röjts undan, gjorde sig föga på gengångaren från 1890, och Engelbrektskyrkan med Lärkstaden omkring sig må ha imponerat aldrig så - i denna stund skulle jag hellre ha velat se ladan i tobakslandet.
Dock, litet svärmeri för »antiken» må ju vara tillåtet. Innerst i min själ sade mig en röst, att jag här stod inför några prov på en storartad utveckling, ledd av dådkraftiga och framsynta andar. Och vem hejdar sådan utveckling? Den är tidens lösen.
Det var för övrigt en lördagsafton jag gjorde dessa reflektioner utanför Engelbrektsgatan 18. Nästa dag, som var Herrens dag, företog jag en stund före min predikan i Saron en promenad, som förde mig upp på planen invid Engelbrektskyrkan. Man har där, som varje stockholmare vet, en god utsikt över skilda delar av huvudstaden. Det var en solig förmiddag, och det låg en viss helgd över den stora staden. Nedanför höjden, och sålunda i kyrkans omedelbara närhet, ligger Östermalmsfängelset, nu färdigt att som sådant slopas.
Jag stod invid det ståtliga templet, en av huvudstadens förnämsta sevärdheter. Helgdagsskrudade och högtidsstämda stockholmare började bestiga höjden och söka sig in under de tunga grå valven. De voro, så föreställde jag mig, representanter ur Lärkstadens och övre Östermalms förnäma och välbesuttna hus. Septembersolen övergjöt templet med sina strålar. Dessa bröto sig mot de mångfärgade fönstren och beströdde gudstjänstfolket med ett lekande vackert skimmer i alla regnbågens färger. Men även fängelsets dystra massa fick sitt. Mot den mot kyrkan vettande tröstlöst enformiga väggen med de trenne raderna gallerförsedda gluggar sände dagens drottning en svallvåg av värme och ljus, som helt visst också beredde sig väg förbi gallren och in i de grå cellerna med en hälsning till samhällets olycksbarn.
För övrigt badade hela den stora staden i solens ljus. Över Östermalm med dess grevliga och friherrliga hus lyste den, så och över hyddorna bland de södra bergen. Kungsholmen med dess tusen välbesuttna arbetarhem, Vasastaden med dess affärssocitet och Staden mellan broarna med dess drägg - över allt och alla, strålade ljusets källa.
Här hade jag då åtminstone något, som icke företedde någon förändring. Solen över staden! Och från denna var det endast naturligt, att tanken gled över till Gud, den evige och oföränderlige, hos vilken ej finnes växlingens skugga. Det är gott att skapelsen erbjuder, vad man förgäves söker bland människor, d. v. s. något till jämförelse, då man vill utforska omfattningen och beständigheten i Guds kärlek.
Men intressantare än stadens utveckling till det yttre fann jag folklivet i allmänhet sett. Genomträngt av en högt uppdriven njutningslystnad redan för 35 år sedan, var det så och är ännu i dag, med den skillnaden blott att njutningslystnaden tilltaget i högsta grad, och att den mer och mer drivit stockholmarna från allt sunt förnuft. Huru ofta har jag inte under årens lopp sett landsortstidningar påpeka stockholmarnas smaklöshet inför det offentliga nöjesproblemet. Denne smaklöshet har för övrigt blivit nära nog riksberyktad. I huvudstaden uppträdde på sin tid en dansös, jag tror man kallade henne Cleo, och hade, som det hette, stockholmarna till sina fötter. Det gör så lätt en dansös. Människan hade något säreget sätt att gömma öronen i håret, och huvudstadstidningarna ägnade henne, hennes ben och hennes sätt att gömma öronen mycken uppmärksamhet i artiklar och intervjuer. Ja, en tidning vågade på fullt allvar insinuera att Cleo i själva verket saknade öron, och att den originella frisyren tillgripits för att leda uppmärksamheten bort ifrån detta beklagliga lyte. En landsortidning tyckte detta vara väl starkt och fann sig föranlåten att läxa upp huvudstadskollegerna och huvudstadsborna i allmänhet för det löjets skimmer de på så sätt bredde över landet inför all världen. Sedan kom här en berömd teaterdiva, få se om hon inte hette Sarah, och det sattes starkt ifråga, huruvida icke ett antal högskolestudenter borde möta vid Centralen och, sedan hon väl tagit plats i ekipaget, spänna ifrån hästarna och draga den berömda damen till hotellet. En landsortstidning insinuerade härtill att slik dragtjänst ju lämpligare anstode elever från veterinärinstitutet.
Vad som i stort sett rör sig på den stockholmska folksjälens djup, det skaffade jag mig för övrigt tillfälle att avlyssna natten efter den stora förbudsomröstningen 1922. En av våra stora tidningar hade lovat att från terassen å Kungl. Operan mot Gustav Adolfs torg i siffror tillkännagiva omröstningsresultaten ute ifrån landet. Torget blev packat med människor. Resultaten inströmmade och återgåvos i jättesiffror, som syntes över hela torget. Det avgrundstjut av glädje massan gav upp i den mån nejsiffrorna vunno överhand, hör jag ännu i dag, mer än två år efteråt. Någonting mer beklämmande har jag aldrig sett eller hört. Tro mig eller tro mig inte, men jag såg och hörde gamla män falla i varandras armar och gråta av rörelse inför utsikten att få behålla »nubben», som de uttryckte det.
Klockan var närmare tre på morgonen då jag lämnade torget och drog mig hem efter att ha fått en inblick i huvudstadslivet, sådan, att jag aldrig glömmer den.
Huru ofta har jag inte träffat personer, som haft sin tillvaro i någon mindre stad eller annat samhälle ute i landsorten, vilka önskat sig bort från sitt »Grönköping», såsom de gärna benämnt sin egen hemort. Stockholm har då gärna framstått för dem som drottningstaden, lyftad över gruset, höjd över allt lumpet, förkrympt och simpelt. Där, har man tänkt sig, aktar man under sin värdighet att lägga sig i andras affärer. Sladder och förtal äro där bannlysta!
Jo, har du hört! Du vet då ej att rikets huvudstad är sladderkäringarnas förlovade stad? Om man med benämningen »Grönköping» avser ett samhälle, inom vilket man tycker om att rota i lort, då är rikets huvudstad dess förnämligaste Grönköping. Jag hade ej varit i Stockholm en vecka, förrän man inom de kretsar, inom vilka jag företrädesvis hade att orientera mig, hade hunnit att ta' heder och ära av så gott som samtliga mina där verksamma gamla vänner och medarbetare. Det var lindrigast sagt ruskigt. Jag anade, vad jag själv utsatte mig för.
Mycket betecknande är vad som hände mig någon månad efter det jag upptagit arbetet i Stockholm. En fru, som jag alls icke kände, ringde upp mig i telefon. Hon sade sig vara förfärligt olycklig i sitt äktenskap och behövde någon att öppna sitt hjärta för. Hon sade sig vidare en gång ha hört mig tala i en kyrka uppe i Dalarna och hade efter detta trott sig kunna räkna på förståelse. Hon finge emellertid lov att handla med den utomordentligaste försiktighet och sporde nu, om jag ville möta henne på Florakullen mellan 11 och 12 på natten. Jag hade ingen anledning att neka henne detta tillmötesgående. Jag mötte henne på utpekad plats vid överenskommen tid och det två nätter å rad i långa samtal, som jag har anledning tro fick vara henne till välsignelse och hjälp i hennes lidanden. Jag berättade sedan om detta för en av vårt samfunds ledande män och han yttrade därvid: »Jag förstår inte, huru du vågar. För mig skulle människan ha fått gå under och dö, hellre än jag utsatt mitt namn och rykte för angrepp. Du vet tydligen ej, vad en stockholmare skulle förmå göra dig för ett sådant tillmötesgående».
Vid ett annat tillfälle uppsökte mig en ung fru. Hon var till ytterlighet upprörd och kunde för gråt och snyftningar icke få fram, vad hon hade på hjärtat. Det var rätt sent, och jag ville lämna mitt värdfolk ro. Jag var nämligen inneboende, eftersom jag ännu icke fått min familj ned till Stockholm. Jag tog därför den unga kvinnan med mig ned till vår församlings expedition. Sedan hon lugnat sig en smula, kunde hon meddela mig, att hon fått underrättelse om att hennes man vid samma tid satt på biograf i sällskap med en annan kvinna, och det var detta som till den grad bragt henne från besinningen. Jag ville veta, om hon var absolut viss om att så var förhållandet. Hon kunde därtill endast upplysa om att »en grannfru hade inrapporterat förhållandet.» Jag tillät mig förutsätta, att grannfrun kunde i sin tur vara illa underrättad, och att det hela möjligen vore det nedrigaste förtal. Min förmodan växte, då hon medgav, att hon för sin personliga del saknade grundad anledning att misstänka sin man för otrohet. Det hela visade sig också rätt snart vara det gemenaste förtal. Mannen var en karl med temperament, och han fann sin frus misstankar och den omständigheten, att hon gått till mig med dessa för sig oerhört kränkande. Den äktenskapliga lyckan såg sig allvarligt satt på spel. Konflikten bilades lyckligtvis, och allt blev gott och väl igen. Blott ett exempel, detta, ur högen av tusen andra på vad litet andras familjelycka betyder för dessa djävulens stamanställda - sladdertanterna.
Det bjuder gränslöst mycket emot att få lov säga det, men det må dock sägas på det att det måtte varda sagt, att Stockholms frikyrkoförsamlingar äro i sorgligt stor utsträckning drivbänkar för förtalets giftblomster. Och det så det stinker lång väg.
Jag känner en bjudande respekt för många, många av dessa, som lämnat våra led, emedan jag vet, att de gjort det för att få ha sin och sina familj ers heder och ära i fred.
I min till julen 1921 utkomna bok »Mellan Broarna» gjorde jag ett försök att ge en fullt trogen bild av Stockholms undre värld. Jag offrade för ändamålet mina lediga stunder på varjehanda intressanta expeditioner, mest nere i Klara och i Staden mellan broarna, i vilken sistnämnda stadsdel jag kunde sitta förklädd i ett par timmar i sträck på olika ölkaféer. Mina vandringar förde mig tillika in på de oftast mycket ruskiga s. k. härbärgena och hotellen, och med lösaktiga kvinnor hade jag under stundom långa och ingående samtal. Om Jack London valt Stockholm i stället för Englands huvudstad, som fält för sina sociologiska studier på europeisk mark, så hade hans »Avgrundens folk» därför knappast behövt bli mindre hårresande.
Nog av mitt lilla försök till inblick i Stockholms avgrund kom ut i boken »Mellan Broarna», och därmed skulle jag få ett nytt tillfälle till prövning av den litterära uppfattningen ibland de skaror, inom vilka jag företrädesvis söker mina läsare. Jag brukade nu som alltid läsa delar av manuskriptet för min hustru, och hon bad mig vara beredd på skoningslösa angrepp från skilda håll. Och hon hade förstått saken rätt. Från ett visst håll gjorde man gällande, att den som kunde skriva en sådan bok måste själv vara en dålig människa. Huru skulle han eljes känna till förhållandena så bra? Boken väckte bland mina vänner i Stockholm mycken ovilja. Huru man ute i landsorten mottog den, därpå kan jag anföra ett par exempel.
Något mer än ett halvt år efter det boken utkommit erhöll jag ett brev från pastorn och litteratören Anders Backman (Anders Jämte). Han skriver:
-------------I hast blott en sak. Jag har nämligen först nu och alldeles nyss hållit på och läst din bok Mellan Broarna, som mycket intresserat mig och gjort mig glad till sinnes. Att jag icke skaffade den strax kom sig ledsamt nog därav, att mina vänner särskilt i Stockholm, vilka läst den, icke gillat den utan påvisat, att det blott och bart var en roman och att man måste förundra sig över, ja, beklaga, att en pastor kunde ägna sig åt något sådant. Nu är händelsen den, att min dotter i förening med en annan flicka mig ovetande köpt boken och läst den i all hemlighet, såsom om det varit någonting farligt. Men, o, vilken roman! Jag önskar den vida spridd även bland icke troende. Ja, jag har blivit så tilltalad av ditt författarskap, att jag gärna begagnar tillfället att säga dig detta. Mottag mitt djupt kända tack! Kom snart med något mer! Gud välsigne allt gott verk,
Broderligen i Herren
Anders Backman.
Betecknande på sitt sätt är också vad en 80-årig gammal baptist, arbetare vid Söderfors bruk, skrev till mig, då han läst boken:
»Jag önskar, att jag nu på nytt vore en ung man, ty då skulle jag gå ut i landet och sprida denna bok».
Gustaf Ferne ägnade arbetet mycken uppmärksamhet och skrev i en recension, att han däri återfann författarens gamla skaparkraft.
Men i Stockholm vittnar B.-M:s förlags direktör, Olof Nilsson, om att han aldrig fått så mycket »på skallen» för något som för denna bok.
Det är likväl anmärkningsvärt, att den utmärkte förlagsdirektören haft att samtidigt ta' i tu med svenskspråkiga tidningar i utlandet, som icke tvekat att rycka in »Mellan Broarna» i sin följetongsavdelning.
