»Och Herrens ord skedde till Jeremias:
Jag kände dig förr än jag tillredde dig i moderlivet
och utkorade dig förr än du av modren född
vart och satte dig till en profet bland många folk.
Men Jeremias sade: Ack, Herre, Herre, jag duger
icke till att predika; ty jag är för ung.
Då sade Herren: Säg icke: Jag är för ung; utan
du skall gå, dit jag sänder dig, att predika, vad jag
befaller.
Ty jag vill i denna dag göra dig till en fast
stod, till en järnpelare och till en kopparmur i hela
landet emot Juda konungar, emot hans furstar, emot
hans präster, emot folket i landet;
Så, att om de än strida. emot dig, skola de likväl
icke övervinna dig, ty jag är när dig, säger Herren,
att jag skall frälsa dig!»
OLOF springer upp.
Sa' Herren det?
LARS fortsätter.
»Så omgjorda nu dina länder och statt upp och
predika för alla allt det jag dig bjuder.»
OLOF.
Varför går icke du?
LARS.
Jag är för gammal!
OLOF.
Du är feg!
LARS.
Ja, ty jag har ej kraften; men den har du -
Gud give dig nu tron.
OLOF.
O ja, jag hade en gång trons låga och hon brann
härligt, men munkeligan släckte av henne med sitt
vigvatten, då de ville läsa djävulen ur kroppen på
mig!
LARS.
Det var halm som skulle fladdra ut; men nu skall
Herren tända dig en stockeld, som skall förbränna de
filisteers säd. Vet du vad du vill, Olof?
OLOF.
Nej, men jag känner hur jag vill kvävas, då
jag tänker på detta arma folk som suckar efter förlossning.
De ropa efter vatten, levande vatten, men
där finns ingen som har något att ge.
LARS.
Riv ner det gamla murkna huset först, det kan du!
Herren själv skall bygga dem ett nytt!
OLOF.
Men då bli de utan tak över huvudet en tid!
LARS.
Då få de åtminstone frisk luft!
OLOF.
Men att röva ett helt folk på dess tro; de skola
förtvivla!
LARS.
Ja, de skola förtvivla!
OLOF.
Men man skall ropa ve över mig och smäda
mig och dra mig inför de översta!
LARS.
Fruktar du?
OLOF
Nej! - Men förargelsen -
LARS.
Olof! Du är född till förargelse; du är född
till att slå. Herren skall nog hela.
OLOF.
Jag känner hur strömmen drar; ännu har jag
taget kvar i dammluckan, men släpper jag, då drar
strömmen mig med.
LARS.
Släpp du, de komma nog som hålla igen!
OLOF.
Räck mig din hand, Lars, om jag kommer för
långt in i virveln.
LARS.
Det står ej i min makt, och du skall in i virveln,
även om du skall förgås.
OLOF.
Vilka stormar du blåst upp i min själ; jag satt
nyss och lekte i trädens skugga och det var pingstafton,
och det var vår och det var frid. Och nu
- varför skakas icke träden, varför mörknar icke
himmelen! Lägg handen på min panna, känn hur
blodets böljor börja gå! Lämna mig icke, Lars; jag
ser en ängel som kommer emot mig med en kalk;
hon går på aftonskyn därborta, blodröd är hennes
stig, och hon har ett kors i handen. - Nej, jag förmår
icke, jag går tillbaka till den lugna dalen; må
andra strida, jag skall se på. - Nej, jag skall gå
efter och läka de sårade, jag skall viska frid i de
döendes öron. Frid! - Nej, jag vill strida med.
men i de sista lederna; varför skall jag gå främst?
LARS.
Därför att du är den djärvaste!
OLOF.
Icke den starkaste?
LARS.
De starke komma efter: och den starkaste har
du vid din sida; det är han som manar dig till
kampen!
OLOF.
Hjälp mig, Gud! Nu går jag!
LARS.
Amen!
OLOF.
Och du följer mig!
LARS.
Du skall gå ensam med Gud!
OLOF.
Varför drar du dig tillbaka?
LARS.
Jag är icke född till stridsman; jag skall blott
bli din vapensmed! Guds rena ord skall bli dina
vapen, och du skall sätta dem i händerna på folket;
ty nu är dörren till de påvliges rustkammare inslagen,
och var och en med namnet människa skall
själv kämpa för sin andes frihet!
OLOF.
Men var äro mina fiender? Jag brinner av stridslust,
men jag ser ingen att strida mot!
LARS.
Du behöver ej mana dem fram, de komma nog!
Farväl. Du kan börja när du vill! Gud vare med dig!
OLOF.
Gå icke, jag måste tala med dig längre!
LARS.
Här kommer förtruppen - rusta dig. Går.
En skara borgare med kvinnor och barn gå fram mot
kyrkdörren på högra sidan. Där stanna de, lyfta på hattarne
och korsa sig.
GERT BOKPRÄNTARE
förklädd till borgare.
Man har icke ringt vespern på pingstafton -
det är högst ovanligt!
EN BORGARE.
Och kyrkdörren är stängd! Möjligen är prästen
sjuk.
GERT.
Eller är han ej uppstigen!
BORGAREN.
Vad sägen I?
GERT.
Jag menar att han är sjuk!
BORGAREN.
Men då har han så gott om mässelärlingar, att
någon av dem kunde läsa oss en mässa i hans ställe!
GERT.
De äro väl så upptagna.
BORGAREN.
Vad med?
GERT.
Ja, det är inte gott att veta!
BORGAREN.
Akta dig, min gode man! I tycks ha en släng av
lutherit! Biskop Hans från Linköping är i stan och
kungen också!
GERT.
Är Brask i stan?
BORGAREN.
Ja, Gud är han så. Men vi ska väl känna på
dörren först om kyrkan är stängd.
GERT
springer upp på trappan och slår på porten.
Guds hus är stängt på pingstaftonen. Det högvördiga
prästerskapet ger icke audiens hos Gud i dag,
därföre får det vällovliga borgerskapet gå hem och
lägga sig utan mässa. Se hit, gott folk - här är en
dörr, den är visserligen bara av trä, men det gör ingenting,
ty den är fodrad med koppar, titta på den här
dörren! Om jag nu säger er att Gud bor härinnanför,
ty det är ju hans hus, om jag nu säger er, att biskopens
diakonus eller sekretarius eller kanonikus eller någon
annan man som slutas på us, ty det är bara andans
män som slutas på us, om jag nu säger att en sådan
man har nyckeln till denna dörr hängande på en
spik inne i sitt sovrum, så säger jag därmed icke
att han har låst in Gud för oss och hängt nyckeln på
en spik i sitt sovrum, utan jag säger bara det, att vi
få inte komma in och hålla någon gudstjänst i kväll,
vi som stretat sex dagar med att göra skor och rockar,
och vi, som hela veckan hava bryggt och bakat och
slaktat åt högvördiga prästerskapet, på det att de
på den sjunde måtte orka hålla gudstjänst åt oss.
Detta förebrår jag ingalunda höglovliga kapitlet, ty
de äro ju bara människor de, och det var blott Gud
som rådde arbeta i sex dagar och vilade sig på den
sjunde.
BORGAREN.
I hädar Gud, mäster borgare!
GERT.
Å ja, det hör han inte, när dörren är stängd!
EN KVINNA.
Jesus! Maria! Det är en antikrist!
GERT bultar på dörren.
Hör ni så tomt det låter. - Det står i bibel
att förlåten en gång rämnat till det allraheligaste,
och detta måste vara sant, men om de andliga sedan
ha sytt ihop henne igen, det står inte i bibeln och
därför behöver det inte vara lögn.
Folket rusar mot Gert; barnen skrika.
BORGAREN.
Ve dig, Luther, ty en sådan är du. Vi hava
syndat, därför har Herren stängt sitt hus. Hör du ej
hur själva barnen skrika vid din åsyn, du orena ande!
GERT.
Ni trampar ju dem på tårna, käre vänner!
KVINNAN.
Kom icke honom vid; han haver djävulen!
BORGAREN.
Ned med honom! Ned med honom!
GERT.
Rör mig ej, ty på denna plats står jag i Guds
hägn!
BORGAREN.
Gud skyddar ej den förkastade ängeln!
GERT.
Om ej Gud gör det, så gör den heliga kyrkan
det, och jag är inom hennes vigda murar.
BORGAREN.
Drag honom utanför kyrkomuren!
GERT.
Om I icke frukten Gud, så frukten åtminstone
den heliga fadrens bann!
KVINNAN.
Släpa honom från dörren; det är hans orena ande
som förhäxat kyrkan!
BORGAREN.
Ja! Ja! Gud öppnar icke sin kyrka för djävulen!
De rusa mot Gert, då biskopens secretarius inträder, företrädd
av en diakonus som äskar ljud.
SECRETARIUS läser.
»Alldenstund vår stiftsstad ej fullgjort sin ränta
till biskopsstolen och då staden fortfarande tredskas
med utgörandet av densamma, har domkapitlet funnit
gott, likmätigt sin rättighet och curians stadfästelse,
stänga kyrkans dörrar och upphöra med mässor och
offer tills nämnde missförhållande vunnit rättelse, påminnande
var och en som härefter ej rättar sig all vår
onåd
Datum vigilia assumptionis Mariæ
Strängnäs kapitel.»
Går.
GERT
Vad sägs, gott folk?
BORGAREN.
Ingen mässa på pingstaftonen! Det är skamligt.
GERT.
Akta er! säg intet ont om prästerna, det är väl
inte deras.fel.
BORGAREN.
Vems är felet?
GERT.
Kyrkans! Den där osynliga, den där allsmäktiga!
Det är kyrkan, ser ni, som stängt igen kyrkan.
Folket yttrar sitt missnöje.
OLOF
har gått fram och ringer nu i vesperklockan medelst en lina,
som hänger ner från tornet.
Är det allvar med er gudstjänst, så skall jag hålla
er en mässa!
BORGAREN.
Tack, mäster Olof, men vet ni ej vad följder detta
kan ha?
OLOF.
Låtom oss hellre frukta Gud än människor!
Folket faller på knä.
»Käre vänner, bröder och systrar i Kristo Jesu!
Efter vi nu församlade äre...»
BORGAREN.
Mäster Olof...
OLOF.
Vad är det?...
BORGAREN,
Vi vilja ha vår riktiga mässa och inga nya mänskofunder.
GERT.
Käre mäster Olof, det far lov att vara på latin.
Annars förstå vi inte vad ni säger!
BORGAREN
På det heliga språket skall det vara, annars kan
ju vem som helst läsa mässan.
OLOF.
Ja du, det är just så som det skall bli. Var och
en för sig och med Gud!
FOLKET
En Luther! En Luther! Antikrist!
BORGAREN.
Jaså, mäster Olof. Ni som är så ung och så varm,
ni har smittats av den tyska djävulen. Jag är en gammal
man och har sett världen, jag vill er väl, vänd om
medan ni ännu är ung. - Gör oss till viljes och läs den
gamla mässan!
OLOF.
Nej, det är slut med detta narrspel. - I anda och
sanning skolen I bedja och ej med ord som I icke
förstån.
BORGAREN.
Tror ni icke, min unge vän, att vår Herre förstår
latin?
GERT.
Men svenska förstår han platt inte!
BORGAREN.
Mäster Olof! vill ni låta folket gå ifrån er utan
ett uppbyggelsens ord - ser ni icke huru de längta
efter sin Gud. Offra er egen syndiga vilja, och låt
icke folket gå såsom får de där ingen herde hava!
OLOF.
Ni kallar min vilja syndig?
BORGAREN.
Ni är en hård man!
OLOF.
Säg icke sa! Vet ni vad det kostar mig denna
klockringning.
BORGAREN.
Er fåfänga!
GERT.
Och er frid! Ty det var stormklockan som ringde
till strid! Hej, nu börjas det! snart skola Stockholms
klockor ge svaret och då skall Huss', då, skall Ziskas,
då skall de tusende böndernas blod komma över furstarne
och de påvlige.
KVINNAN.
Ve oss, vad rasar han?
BORGAREN.
Känner ni den mannen, mäster Olof?
OLOF.
Nej!
GERT.
Olof! Du känner mig! Förneka mig ej! Fruktar
du dessa arma eländiga som icke vilja sitt eget bästa
- som aldrig hört det ordet frihet!
OLOF.
Vad heter du?
GERT.
Om jag säger det skolen I bäva! Ja det är
sant, I måsten bäva för att vakna ur er sömn! lag
heter den förkastade ängelen, som tiotusen gånger
skall gå igen, jag heter befriaren som kom för tidigt,
jag heter satan, därför att jag älskade er högre än
mitt liv, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu
heter jag Anabaptista!
FOLKET
far tillsamman och korsar sig.
Anabaptista!
GERT
demaskerar sig och står nu fram betydligt äldre.
Känner du mig nu, Olof!
OLOF.
Fader Gert!
BORGAREN.
Han kallar honom fader!
FOLKET drar sig undan.
Anabaptista! Anabaptista!
KVINNAN.
Sen I icke, det är den bannlyste - -
BORGAREN.
Gert bokpräntare. Braskens tryckare.
EN ANNAN BORGARE.
Han som tryckte Luther!
KVINNAN.
Ve oss och vår stad. Ve över våra präster då de
pläga umgänge med Antikrist!
BORGAREN.
Han förnekar döpelsen!
KVINNAN.
Han förnekar Gud!
Folket går.
OLOF.
Fader Gert, du förde ett farligt tal.
GERT.
Tror du det var farligt, Olof, Gud välsigne dig
för det!
OLOF.
Farligt för dig menar jag!
GERT.
Icke för någon annan?
OLOF.
Låt oss hoppas det!
GERT.
Du har känt Luther?
OLOF.
O ja! Och nu vill jag verka hans verk i mitt
fädernesland!
GERT.
Icke mera?
OLOF.
Vad menar du?
GERT.
Det är för litet! Luther är död! Han har gjort
början! Vi skola fortsätta!
OLOF.
Vart vill du föra mig!
GERT.
Långt! Långt! Olof!
OLOF.
Jag är rädd för dig, fader Gert!
GERT.
Jo! jo! Du skall bli mycket rädd, ty jag vill
föra dig på ett högt berg och du skall därifrån skåda
ut över världen. Ser du, Olof, vi ha pingst nu. Det
var då den Helige Ande steg ned och göt sig över
apostlarne, nej över hela mänskligheten. Du kan få
den helige ande, jag har fått den helige ande, ty jag
trodde det. Guds ande har stigit ned till mig, jag
känner det, och därför har man spärrat in mig som
vansinnig, men nu är jag fri, nu skall jag tala ordet,
ty ser du, Olof, nu stå vi på berget! Ser du huru
folket krälar fram på sina knän till de två männen, som
sitta på sina stolar. Den större har två nycklar i sin
ena hand, en åskvigg i den andra, det är påven. Nu
lyfter han viggen och tusende själar draga in i fördömelsen,
och de andra kyssa hans fot och sjunga
Gloria Deo - och han på stolen vänder sig om och
ler. Se nu på den andre. Har har ett svärd och
en spira. Böj dig för spiran, eljest biter svärdet.
Han rynkar sina ögonbryn, och allt folket darrar.
Då vänder han sig till sin granne på andra stolen,
och båda le. Det är två Baalsstoder. Men då höres
ett gny i luften liksom sorl av folk. Vem gnyr? ropar
påven och skakar sin vigg. Vem sorlar, och kejsaren
skakar sitt svärd. Ingen svarar. Men det gnyr ändå
i luften och det susar och det ropar: »Tänk!» Och
påven far till samman och kejsaren bleknar och frågar:
vem ropade »tänk!»? Tag fram honom, och jag
tager hans liv, och påven ropar för hit honom, och
jag tager hans själ! Det var luften som ropade,
det var ingen som ropade; men rösten stiger och en
stormvind far fram och han går över Alperna och han
ryter över Fichtelgebirge och han väcker upp Österhavet
och det ger eko mot stränderna och tusendubblat
går ropet över världen: frihet! frihet! Och
påven kastar nycklarne i sjön och kejsaren sticker
sitt svärd i skidan, ty de förmå intet mot ropet!
Olof! du vill slå påven, men du glömmer kejsaren;
kejsaren som mördar sitt folk utan att räkna
dem, därför att de våga sucka då man trampar dem
på bröstet. Du vill slå påven i Rom, men du vill
som Luther ge dem en ny påve i den heliga skrift
Hör du! Hör du! Bind icke andarne med någon
boja! Glöm icke den stora pingstdagen, glöm icke
ditt stora mål: andligt liv och andlig frihet. Lyssna
icke till det dödsropet »si det är allt gott!» ty då
kommer ej det tusenåriga riket, frihetens rike, till
stånd, och det är just det som börjar nu!
OLOF förblir tyst.
GERT.
Hisnar du?
OLOF.
Du går för långt, Gert!
GERT.
Det kommer en dag då man skall kalla mig
papist! Sikta mot skyn, och du skall träffa skogsbrynet!
OLOF.
Gå tillbaka, Gert! Du drar ofärd över dig och
riket! Ser du icke huru landet ännu skälver under
sårfebern efter de sista krigen, och du vill utså borgerligt
krig, det är gudlöst!
GERT.
Nej! nu är kniven en gång i köttet, skär på, så
kan kroppen räddas.
OLOF.
Jag anger dig som landsförrädare!
GERT.
Det bör du inte göra, du som i dag ohjälpligt
stött dig med kyrkan! Och för övrigt
OLOF.
Säg ut, Gert, du ser ut som satan i detta ögonblick!
GERT.
Du skall få min hemlighet; sköt henne efter behag!
Ser du, kungen reser till Malmö i dag; i övermorgon
till exempel är Stockholm i uppror!
OLOF.
Vad säger du?
GERT.
Känner du Rink och Knipperdollink?
OLOF förskräckt.
Vederdöparne!
GERT.
Ja! Varför så häpen! Det är ju bara två borgarlunsar.
En buntmakare och en krämare, som förneka
dopets nytta på ett osjäligt barn och äro nog
enfaldiga att sätta sig emot en uppsåtlig mened, avtvingad
ett oförnuftigt väsen.
OLOF.
Det är något mera?
GERT.
Vad kunde det vara?
OLOF.
De äro besatte!
GERT.
Av anden, ja! Det är stormen som ropar genom
dem! Akta dig om du kommer i vägen!
OLOF.
Det måste hindras! Jag går till kungen!
GERT.
Olof! Vi böra vara vänner! Din moder bor
ju i Stockholm?
OLOF.
Det vet du!
GERT.
Vet du att min dotter Kristina bor hos din mor?
OLOF.
Kristina?
GERT.
Ja, tills vidare. Segra vi, skall din mor vara
trygg för min dotters skull, segra de katolske, ja
då är min dotter trygg för din mors skull. Och du är
ju rädd om Kristina?
OLOF.
Gert! Gert! Var blev du så klok?
GERT.
På dårhuset!
OLOF.
Gå ifrån mig! Du drar mig i olyckan!
GERT.
Ja, om det är en olycka att bli berövad all jordisk
lycka, att släpas i fängelse, lida fattigdom, hånas
och smädas för sanningen. Då är du icke värd en så
stor olycka. Jag trodde du skulle förstå mig; jag
räknade på din hjälp, ty du har ännu elden kvar,
men jag ser. världen lockar dig; följ med strömmen
och bliv lycklig!
OLOF.
Icke kan en man skapa om sin tid!
GERT.
Luther gjorde det!
OLOF.
Icke kan en sätta sig mot strömmen!
GERT.
Dåre! Led strömmen, ty strömmen äro vi, de
gamla äro stillastående dypölar, dem behöver du
minsann ej streta emot; men låt dem icke ruttna eller
torka ut; skaffa dem avlopp, och de skola även
strömma med.!
OLOF.
O, jag förstår dig; du har avlat en tanke i min
själ, men jag måste kväva henne i födseln, eljest
dödar hon mig!
GERT.
Tro mig, du skall bli en Daniel, som skall säga
förstarne sanningen, och de skola stå dig efter livet,
men Herren skall skydda dig.
Nu går jag trygg; ty jag ser blixtar ljunga i ditt
öga, och eldstungan dallrar över ditt huvud. Lycklig
pingst, Mäster Olof! I det han går. Här kommer
flugornas konung; låt honom icke smutsa även din
rena själ!
OLOF.
Jesus hjälp mig!
Biskop Hans Brask och Måns Sommar inkomma.
MÅNS
går mot Olof; Brask håller sig efter och betraktar omgivningen.
Kanonikus! Vem har ringt vespern?
OLOF med saktmod och fasthet.
Jag!
MÅNS.
Kände ni ej befallningen!
OLOF.
Förbudet visste jag väl!
MÅNS.
Och ni har djärvts trotsa!
OLOF.
Ja! när folket släpptes såsom får utan herde,
då ville jag samla dem!
MÅNS.
Ni förebrår oss våra göranden, tror jag! Ni är
i sanning oförsynt.
OLOF.
Sanningen är alltid oförsynt.
MÅNS.
Jag tror min unge man vill spela en sanningsapostel;
det har ni ingen tack för!
OLOF.
Jag begär blott otack!
MÅNS.
Spara på edra sanningar; de gå just icke länge
i handeln.
OLOF häftigt.
Ett råd värdigt lögnens fader!... Milt Förlåt
mig!
MÅNS.
Vet ni vem ni talar vid?
OLOF med hetta.
Vid servus servi servorum Måns Sommar!...
BRASK stiger fram.
Vem är den mannen?
MÅNS.
Han hör till kyrkobetjäningen!
BRASK.
Vad heter han?
MÅNS.
Olof Pederson, alias Olaus Petri!
BRASK fixerar Olof.
Är du mäster Olof!
OLOF
bugar sig och betraktar Brask.
BRASK.
Jag tycker om dig! Vill du bli min secretarius?
OLOF.
Jag tackar ers nåde, men jag har inga rekommendationer.
BRASK.
Biskop Måns! Vad har ni att säga?
MÅNS.
Han lär ha vunnit rätt mycket lov av doktor
Luther?
BRASK.
Jag har hört det! Ungdomsmod bara! Vi ska
uppfostra honom!
OLOF.
Jag fruktar det är för sent!
BRASK.
En ung vidja kan böjas!
MÅNS.
Ers nåde skall icke föda upp ormar! Vår kanonikus
lutar starkt mot kätterit och har i dag vågat
trotsa vår befallning.
BRASK.
Såå?
MÅNS.
Vi proklamerade mässfall på grunder fullt lagliga
och han har djärvts hålla mässa, och vad värre
är en luthersk mässa och därigenom retat upp folket!
BRASK.
Akta dig, unge man! Vet du att bann drabbar
dem som proklamera Luther!
OLOF.
Det vet jag! Men jag fruktar ingen annan Gud
än Gud!
BRASK.
Betänk dina ord! Jag ville dig väl och du stöter
mig tillbaka!
OLOF.
Ni ville köpa min förmåga för att rädda er sjuka
sak, och jag var nog oblyg att inte sälja mig!
BRASK.
Jag tror vid Sanct Göran att du är från dina
sinnen!
OLOF.
Om så är, begagna icke samma kur med mig som
med Gert Bokpräntare, honom som ni lät sätta på
hospitalet. Han blev för mycket klok fruktar jag.
BRASK till Måns.
Känner ni Gert?
MÅNS.
Nej, ers nåde!
BRASK.
Det var en galning, som begagnade min press
för att trycka lutherska skrifter då jag satte antilutherska
i hand på honom. Och så svärmade han
om Apokalypsen och tusenåriga riket. Till Olof. Har
du sett honom?
OLOF.
Han var nyss här, och föga gott han I att vänta
av honom!
BRASK.
Är han ute?
OLOF.
Han är snart i Stockholm, och då lär I få höra
av honom! Akta er, herr biskop!
BRASK.
Håhå, än är ingen fara!
OLOF.
Vederdöparne äro i Stockholm!
BRASK.
Vad säger du?
OLOF.
Vederdöparne äro i Stockholm!
BRASK.
Vederdöparne?
GUSTAV VASA inträder hastigt.
Vad står på? Staden är i oro! Folket drar kring
gatorna och ropar på mässa! Vad betyder det?
BRASK.
Okynne, ers nåde!
GUSTAV.
Biskop Måns!
MÅNS.
Staden har icke utgjort sin ränta.
GUSTAV.
Och därför vägren I göra gudstjänst! Guds död!
BRASK.
Ers nåde torde besinna...
GUSTAV.
Biskop Måns! Svara!
MÅNS.
Ers nåde torde besinna att saker sådana som
dessa, vilka falla under kyrkans domvärjo...
GUSTAV.
Jag befaller er sköta er tjänst!
BRASK.
Svea rikes biskopar taga endast befallningar av
sin överhöghet, påven och den kanoniska lagen!
GUSTAV kuvad.
Det vet jag, men om påven ej alltid kan ha
ögat på eder?
BRASK.
Det blir vår sak!
GUSTAV
flammar upp, men lugnar sig
Ni har rätt, vördige biskop. Det skall få bli
er sak.
BRASK.
För att lämna detta ämne. Stockholm lär stå i
begrepp att göra uppror!
GUSTAV.
Vem säger det?
MÅNS.
Vår kanonikus!
GUSTAV.
Er skolemästare? Var är han? Är det du? Vad
heter du?
OLOF.
Olof Pederson!
GUSTAV.
Mäster Olof! Du är kättare du? Och hyser planer
mot den heliga kyrkan? Det är ett farligt värv!
BRASK.
Han har i dag lagt av masken och varit nog
djärv att öppet bryta kapitlets förbud angående mässfall,
varför vi fordra ers nådes samtycke att han
vederbörligen straffas!
GUSTAV.
Den saken faller under domkapitlet och kommer
mig ej vid! Men vad är det för uppror du talar om
Stockholm?
OLOF.
Vederdöparne!
GUSTAV.
Intet annat!
BRASK.
Ers nåde, vet ni ej huru dessa galningar farit
fram i Tyskland. Vi skulle föreslå det ers nåde själv
vände tillbaka med sitt krigsfolk!
GUSTAV.
Den saken faller under mitt gottfinnande!
BRASK.
Men borgerligt krig!
GUSTAV.
Det blir min sak! Olof, jag nämner dig till skrivare
i Stockholms rådstuga. Du reser genast dit
Tala till folket! Jag litar på dig!
BRASK.
I fosterlandets intresse ber jag ers nåde betänka
det dåraktiga i att tala till dårar!
GUSTAV.
Man kuvar icke andarne med svärd! Betänken
det, herrar biskopar!
BRASK.
Kyrkan har aldrig - - -
GUSTAV.
Ja, inte med nycklar heller! Gå till min kansler,
får du fullmakten!
BRASK.
Kanonikus torde vänta ett ögonblick!
GUSTAV.
Vår secretarius lyder ej edra bud före mina!
BRASK.
Kyrkans rätt skall först utkrävas - Olof Pederson!
GUSTAV rättar.
Secretarius...
BRASK.
Secretarius Olof Pederson lämnar ej staden förr
än kapitlet fällt sin dom.
GUSTAV.
Kapitlet fäller ej sin dom förr än det rannsakat!
BRASK.
Det blir vår sak!
GUSTAV.
Det blir ej er sak, biskop Brask! Ty kanonikus
i Strängnäs dömes ej av biskop i Linköping. Biskop
Måns, för er talan!
MÅNS.
Efter vad som tilldragit sig... hm!
BRASK.
Torde vidare utläggningar vara överflödiga!
GUSTAV.
Biskop Brask torde vara tyst eller också avlägsna
sig då jag talar enskilt vid biskop Måns - -
enskilt! - - Tala ut, herr Måns!
MÅNS.
Jag kan inte se annat - - - än - efter som
hans högvördighet biskop Brask - - -
GUSTAV.
Det är frågan om mäster Olof nu! Herrarne
kunna uppskjuta rannsakningen. Varen goda och
lämna oss.
Biskoparne gå.
GUSTAV och Olof.
Vill du bli min man?
OLOF.
Ers nådes secretarius?
GUSTAV.
Nej! Du skall bli min högra hand, på villkor
att den vänstra tills vidare icke vet vad den högra
gör. Res till Stockholm!
OLOF.
Kapitlet reklamerar mig och lyser bann.
GUSTAV.
Innan de hunnit så långt skall du få skylla på
mig. Men till dess stå för dig själv, så gott du kan!
OLOF.
Vad vill eders nåde?
GUSTAV,
Du skall tala till svärmarne i Stockholm.
OLOF.
Och sedan?
GUSTAV.
O, det är långt dit! Jag vågar ej tänka det
ännu. - Låt dem predika, det kan ej skada försoffade
att höra ett nytt ord även om det är galet; men våldsamheter
få ej äga rum; då kommer svärdet med i
leken. Farväl, Olof!
Går.
OLOF ensam.
Kejsaren vill icke vara sams med påven!
Scholares, som uppehållit sig i en allé i bakgrunden, träda fram.
FÖRSTA SCHOLARIS.
Skola vi fortsätta leken nu, mäster Olof?
OLOF.
Det är slut med att leka nu, barn.
FÖRSTA SCHOLARIS.
Skolen I lämna oss, mäster Olof!
OLOF.
Ja och för alltid troligen!
FÖRSTA SCHOLARIS.
I kunnen ju stanna över pingst så att vi få uppföra
vår comoedia!
ANDRA SCHOLARIS.
Och jag får spela ängelen Gabriel!
FÖRSTA SCHOLARIS.
Gör oss till viljes, mäster Olof. I var den enda,
som var beskedlig mot oss och lät oss slippa de
grymma fastorna!
ANDRA SCHOLARIS.
Ack, mäster Olof, gå inte ifrån oss!
OLOF.
Barn, I veten icke vad I begären! Det skall
komma en dag då I tacken Gud att jag gick ifrån
er. O nej! må den dagen aldrig komma! Låt oss
göra vårt avsked kort. Farväl, Nils, farväl, Vilhelm!
Han tar dem i famn, de kyssa honom på handen.
LARS
har inkommit och betraktar dem uppmärksamt.
FÖRSTA SCHOLARIS.
Kommer I aldrig tillbaka, mäster Olof?
LARS träder fram.
Är du färdig att resa nu?
OLOF till gossarne.
Nej, jag kommer aldrig tillbaka.
SCHOLARES gå.
Farväl, mäster Olof, glöm inte bort oss!.
OLOF ser efter dem.
LARS.
Jag har träffat kungen.
OLOF tankspridd.
Har du?
LARS.
Vet du vad han sade?
OLOF.
Nej!
LARS.
Jag har fått en stövare, som kan ta upp, få se
blott om han kommer tillbaka när jag visslar.
OLOF.
Ser du, nu sitta de bland gravarne och leka och
plocka blommor och sjunga pingstvisor.
LARS tar honom i armen.
Barn!
OLOF far upp.
Vad säger du?
LARS.
Jag trodde att du i dag tagit ett sådant tag i
plogen, att det var för sent att se sig tillbaka!
OLOF vinkar åt Scholares.
LARS.
Du drömmer ännu?
OLOF.
Det var den sista ljusa morgondrömmen som
gick; förlåt mig - nu är jag vaken!
De gå åt högra sidan; då Olof kommer i kulissen vänder
han sig ännu en gång om for att se efter Scholares. Då hava
svartebröderna Mårten och Nils trätt fram just från den kulissen
där Scholares gått ut.
OLOF
uppger ett rop av ofrivillig häpnad och far med handen över
pannan.
LARS drar honom med sig.
Ridån faller.
Project Runeberg, Thu May 9 23:13:40 2019
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mastolof/1.html
