Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
gen väl är ett uttryck, men ett ofullständigt och
splittradt uttryck. Så kan ej heller det egendomliga
och nya i sakens närvarande existensform få sin
tillräckliga förklaring ur saken sjelf, försåvidt hon i den
formen uppenbarar sig, om nämligen denna form icke
är en i allo adeqvat och obruten form. Men det är
han icke. Han är nämligen en tidsform i likhet med
de föregående och de efterföljande. Såsom sådan har
han alltid andra former före sig eller andra former
efter sig, med hvilka han delar uppgiften att för den
ifrågavarande saken utgöra det tidliga uttrycket; men
gifvet är, att om denna uppgift på flera efter
hvarandra följande former är fördelad, så är detta
derföre, att ingen bland dem alla ensam for sig förmår
lösa den uppgiften fullständigt, och detta gäller
derföre hvarje närvarande form lika visst som hvarje
föregående och efterföljande. Låt vara att saken i
sin tidsexistens öfvergår från lägre ^former till högre
eller, då hon nått sin höjdpunkt och börjar åldras,
öfvergår från högre former till’lägre. De högre
formerna bevara visserligen i sig mycket af den relativt
mindre fuükomlighet, som fanns i de lägre, till
hvilken de lägga ännu mera, men de ärfva icke af de
lägre formerna all deras fullkomlighet, utan något
af fullkomlighet går med hvarje försvinnande form
förloradt, äfven om på annat håll vinnes en större
ersättning. Och de lägre formerna, som följa efter
de högre, lefva visserligen till en stor del på efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
