Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Fjerde budet - 14. Om föräldrar - 74. En bergsmans sons underliga öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
TIO GUDS BUD.
sin lilla kyrka var synlig. Allt förekom honom så
bekant, och då lian nu, under umgänget med mänga
olika menniskor, blifvit mera oförskräckt, frågade ban.
en bonde, som gick och plöjde, hvad byn hette. Då
mannen uttalade namnet på hans fäderneby, skyndade
gossen, utom sig af glädje, ditåt. Han fick snart reda
på föräldrarnes koja, och slog ] å dörren, men den
var och förblef tillsluten. Erinrande sig, att på
baksidan af huset fanns en lucka, hvilken emellanåt stod
öppen, gjorde han sig underrättad huru dermed förhöll
sig, och då ban märkte att detta äfven nu var
händelsen, kröp han, liksom hans äldre bröder fordom
brukade göra, genom densamma in i huset. Här var
belt tyst och stilla; gossen, som trodde att alla sofvo,
lade sig på vinden i eij af gamla kläder uppfylld korg.
Som han för första gången på länge befann sig i sin
älskade moders hem, kände han sig vid uppvaknandet
påföljande morgon öfvermåttan glad, sprang genast
ned i stugan och såg sig omkring öfverallt. Men
intet ljud förspordes; hans föräldrars säng fanns icke
mera och ingen svarade på hans rop. Ändtligen
träffade han en af grannarna, hvilken ganska förundrad
utropade: "Hvar har du; elaka barn! uppehållit dig?
Dina föräldrar och syskon äro alla, ett undantaget,
omkomna at’ nöd och elände; bekymmer för dig låg
ännu i sista stunden tungt på din moders hjerta."
Den stackars gossen började öfverljudt gråta
deröfver att han, om också mot sin vilje, öfvergifvit och
så bittert bedröfvat denna ömma mor, som ban icke
mera i denna verlden skulle få se. Men Gud, som
ända hittills så underbart uppehållit hans lif, vakade
alltjemt öfver honom och bevekte medlidsamma
menniskor att sörja både för hans själ och kropp. Efter
många besynnerliga öden, blef han en flink och
arbetsam bergsman, som kände och älskade sin Frälsare
och i hög grad åtnjöt medmenniskor aktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
