Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Fjerde budet - 21. Lärjungar och åhörare - 102. Rowland Hills åhörare - 103. Presten och godsherrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
TIO GUDS BUD.
eller annat lustigt upptåg. Vi fyllde således våra fickor
med småstenar, som vi ämnade kasta på er. Men ér blotta
åsyn kom vårt mod, eller snarare, öfvermod att sjunka,
och då ni uppmanade församlingen till bön, blefvo vi
så rörda, att vi helt bäfvande sågo på hvarandra. Ni
uppläste sedan texten samt började tala öfver
densamma; hvarje ord inträngde na ed sådan kraft i våra
hjertan, att vi badade i tårar. Liksom genom en tyst
öfverenskommelse stucko vi båda på en gång händerna
i fickan och läto den ena stenen efter den andra nedfalla
till marken. Gud hade fråntagit oss våra stenhjertan,
och gifvit oss hjertan af kött och blod. Då vi efter
gudstjensten begåfvo oss hem, sade min vän: "Johan,
det står aldrig rätt till med oss; vi äro båda på en
ond och farlig väg. God natt!" Det var allt hvad han
förmådde säga. Vid hemkomsten skyndade vi båda
upp på hvar sitt rum, men af fruktan att vakna i
helvetet, vågade ingen af oss gå till sängs. Vi
hoppas, att sedan denna tid vara omvända till Gud, hvilken
efter sin stora barmhertighet allt intill denna dag
behållit oss fasta i tron, och det är oss en outsäglig glädje
att efter ett halft århundrade återse er." — Hill kände
sig djupt rörd; han föll den gamle om halsen, och
tårar af glädje och tacksamhet rullade ned öfver hans
vördnadsbjudande ansigte. Det var ett uppträde,
hvaröfver himmelens englar gladde sig.
103. Presten oeli godsherrn.
1 Pet. 3, .15. Varer alltid beredda att med saktmodighet
och fruktan svara hvar och en, som af eder fordrar
skäl till det hopp, som i eder är.
Den ryktbare Johan Porst, hvilken såsom prest år
1728 afled i Berlin, var son åt en bonde och af sina
föräldrar icke ämnad att studera; men som han kände
stor böjelse för det andliga ståndet, såg man honom
vid alla tillfällen hänga hufvudet öfver boken. En dag,
då han ut<i på marken vaktade kreaturen, och efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
