Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 25. Gifmildhet mot fattiga - 130. Johannes Falk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFMILDHET MOT FATTIGA.
171
"Herre Jesu! Dig lefver jag, Dig dör jag, Din är
jag för tid och evighet!" Som han ville tillägga:
"Amen!" kände han sig hastigt fattad af en vänlig
hand. Hans yngste bror, Carl, hade oförskräckt sprungit
till, och uppehöll, liggande på isen, med verklig
lifs-fara den sjunkande, till dess man medelst tåg och
stänger lyckades draga båda bröderna i land. Efter denna
förunderliga räddning lofvade och prisade Johannes
sin Gud, som icke låtit honom blifva ett rof för en
eländig död. Hans moster, Anna Martins, lade
handen på hans hufvud och sade: "Johannes! Gud har
åter varit med dig. Han skall ej heller öfvergifva
dig, och icke undandraga dig sin hjelp, om du icke
öfvergifver Honom. Jag vet och är i mitt hjerta
öfvertygad, att Herran till sin synnerliga tjenst utkorat
och bestämt dig!"
Den outtröttliga ifver, med hvilken Johannes
skötte sina studier, och hans nästan otroliga framsteg
hade tidigt förskaffat honom många vänner och
gynnare, och sjelfva det stora rådet i Danzig, som hört
omtalas den förträfflige ynglingens herrliga anlag och
stora flit, beviljade honom ett årligt understöd. Från
denna stund blef Östersjö-Johannes, såsom han af sina
gynnare kallades, ett föremål för rådsherrarnas
välvilja, hvilka, så väl under hans skolgång, som under
hans vistande vid universitetet med faderlig omsorg
togo sig af honom. Innan han lemnade sin
fädernestad, tillkallades de vördnadsvärda fäderna, som ställde
sig rundtomkring, och välsignande räckte honom
handen. Den äldsta, en man med silfvergrått hår, sade
slutligen: "Johannes! du reser nu ifrån oss, Gud vare
med dig! Du är vår gäldenär, ty ifrån din barndom
hafve vi med stor kärlek omhuldat dig. Denna skuld
bör icke blifva obetald. Hvart Gud för dig och hvad
Han tillskickar dig, så kom alltid ihåg, att du varit
fattig och öfvergifven, och om armodets barn förr eller
senare klappa på din dörr, så bortvisa dem icke, utan
betänk, att det är vi, de redan bortgångna rådsherrarna
från Danzig, som påminna om vår fordran!" Med
tårfyllda ögon lofvade Johannes att lägga förmaningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
