Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 27. Mord - 144. Missionären och negern - 28. Sjelfmord - 145. Den tungsinta qvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’194
iio guds bud.
aldrig slagit ihjäl någon menniska." Missionären
fortfor: "Har ni aldrig hatat någon? Aldrig önskat att
den eller den vore död." Negern kunde icke utsäga,
hvad han vid dessa ord kände: "Jag är just den
mannen, om hvilken han talar," tänkte han; hans
hjerta klappade så hårdt, att det tycktes vilja brista,
och han förmådde icke tillbakahålla höga rop. "Hör,
massa!" utbrast han, "jag har i dag före
frukost-timmen säkert slagit ihjäl tio menniskor. Jag visste
icke, att det stod så illa till med mig." Missionären
talade nu om Jesus Christus, som borttager verldens
synder, hvaraf den stackars negern kände sig tröstad
och vederqvickt.
28. Sjelfmord.
145. Den tungsinta qvinnan.
Kora. 14, 7, 8. Ingen af oss lefver sig sjelf, och
ingen dör sig sjelf. Lefva vi, så lefva vi Herran;
dö vi, så dö vi Herran; elivad vi nu lefva eller dö,
så höra vi Herran till.
En af tungsinthet svårt plågad qvinna, hvilken
kommit på den olyckliga tanken, att förkorta sitt lif,
hade beslutat att kasta sig i sjön. Innan hon
lemnade hemmet drefs hon af en hemlig känsla att ännu
en gång gå ut i köket. Här föllo hennes ögon på ett
utur en bok lösrifvet blad, som låg på golfvet. Hon
tog upp och läste det, samt fann att papperet
innehöll några rader af ett samtal mellan en bekymrad
själ och Jesutn, de bedröfvades vän och tröstare.
Själen frågade först: "Hvarföre kommer så mycken plåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
