Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 33. Ödmjukhet - 169. Antonius och skomakaren - 170. Ludvig XI och hans kansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDMJUKHET.
225
uppriktigt hjerta hvarje afton innan jag går till hvila."
Då den helige Antonius hörde dessa ord, utbrast han,
djupt rörd: "Min son! du sitter såsom en god,
förståndig och skicklig handtverkare i ditt hus och vinner
i all 10 och maklighet Guds rike. Jag deremot,
hvilken icke utan stor fara och möda tillbragt min mesta
tid i öknen, har icke kommit så långt, att jag i hjerta
och lefverne kan mäta mig med dig."
170. Ludvig XI ooli lians kansler.
Gal. 6, 3. Om någon låter sig tycka något vara, ändock
han intet är, han bedrager sig sjelf.
Ludvig XI, konung i Frankrike, fick en gång helt
oförmodadt en skänk af 20,000 riksdaler i guld. För
att gäckas med sina hofmän och hos dem uppväcka
önskningar och förhoppningar, framlade han på sin byrå
hela summan och sade: "Sen huru mycket penningar!
Man har gifvit mig dem, men jag vill icke behålla
dem, utan må den, som anser sig hafva gjort mig och
landet vigtiga tjenster, anmäla sig till deras
erhållande." Hvar och en började nu omtala allt godt han
gjort; endast Morvilliers, konungens kansler, stod med
nedslagna ögon och sade ingenting. "Nå! min käre
Morvilliers," började konungen, "anser ni under er
värdighet att följa dessa herrars efterdöme?" —
"Allernådigste konung!" svarade han, "jag önskar mindre att
af ers majestät erhålla nya välgerningar, än att göra
mig förtjent af dem, med hvilka I redan öfverhopat
mig." — "Min kansler behöfver således ingenting,"
invände konungen. "Det gläder mig att i min tjenst
ega en så rik man." Yid dessa ord repade hofmännen
modet; de voro nu öfvertygade att kansleren icke skulle
lägga vantarna på den utlofvade skatten, och önskade
sig sjelfva lycka till densamma; men huru illa blefvo
de ej till mods, då konungen hastigt vände sig till
Morvilliers och sade: "Tillåt mig att, såsom belöning
för edra trogna tjenster, till eder forna förmögenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
