Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjette budet - 35. Äktenskapsskilsmessa - 177. Sigurd Jorsalafarare och biskop Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’242
IiO GUDS BUD.
vid namn Cecilia, till hustru. Bröllopet skulle firas
i Bergen, och då biskop Magnus hörde talas om
tillrustningarna dertill, blef han ganska bedröfvad. I
sällskap med en prest, benämnd Sigurd, gick han upp
till slottet och lät bedja konungen komma ut, emedan
han hade någonting att säga honom. Konungen
närmade sig med draget svärd i handen, helsade vänligt
och bad biskopen stiga in för att med honom tömma
en bägare. Magnus svarade: "Mitt ärende är i dag
af helt annan beskaffenhet. Kan det verkligen vara
sannt, att ni ämnar förskjuta er lagliga drottning och
i hennes ställe gifta er med en annan?" — "Ja,"
svarade konungen, "det är verkligen sannt." Då
mörknade biskopens ansigte, och endast med stor
ansträngning förmådde han uttala följande fråga: "Hvarmed
har jag förskyllt, att mitt stift skulle blifva
skådeplatsen för en handling, med hvilken ni hånar så
väl Guds bud, som den heliga kyrkan? Jag hade
i sanning svårt att tro, det ni ville vanära både er
konungsliga värdighet och mitt biskopliga embete;
men som jag af er egen mun hör, att detta verkligen
är er afsigt, måste jag göra min pligt och i Guds
namn förbjuda eder att verkställa en så skamlig
gerning." Presten Sigurd, hvilken sedan äfven upphöjdes
till biskoplig värdighet, har sjelf berättat, huru det
svartnade för ögonen på honom, då han såg den
förbittrade uppsyn, med hvilken konungen afhörde dessa
stränga ord, under det att biskop Magnus, oaktadt den
fara, hvilken såsom ett bart huggande svärd sväfvade
öfver hans hufvud, stod lugn och oförskräckt såsom
en pelare.
Sedan konungen utan att svara ett ord dragit
sig tillbaka i sina rum, skyndade biskopen, i glädjen
att inför sjelfva majestätet hafva fullgjort sin pligt,
vänligt helsande hvart barn han mötte på vägen, till
sitt hem. Presten Sigurd, som ej förmådde fatta en
sådan frimodighet, frågade helt förvånad: "Huru kan
ni, herr biskop, vara så glad? Besinnar ni icke, att
konungen hvilken stund som helst kan låta er erfara
följden af sin vrede, och att ni således gjorde bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
