Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Första Artikeln - 49. Guds försyn - 235. Det räddade barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
BES APOSTOLISKA BEKÄNNELSEN.
335. Det räddade "barnet.
Ps. 118, 23. Af Herranom är det skedt, och är ett
uuder för våra ögon.
För några år sedan blef en förbrytare i
Glückstadt dömd till döden. Som den olycklige ej
hade någon tro på Guds Ord, må man ej förundra
sig, att hans af hat och bitterhet uppfyllda hjerta
trotsigt och hårdnackadt satte sig emot alla hans
trogne själasörjares förmaningar. I anseende till
skarprättarens frånvaro, blef dödsdomens verkställande
uppskjuten och det hände sig, att den olycklige på
denna mellantid från sitt fängelse blef varse ett tre
års gammalt barn, som föll i vattnet och af alla
krafter skrek på hjelp. Som fången med sina rop
understödde barnets, blef modern gjord uppmärksam och
kom till stället i rätt tid, för att rädda den lilla. De
lyckliga föräldrarna, hvilka näst Gud hade dödsfången
att tacka för barnets räddning, skyndade att till
honom framföra sin erkänsla, och den olycklige, hvilken
hittills varit alldeles främmande för kärlekens milda
känslor, fattade på en gång en oförklarlig tillgifvenhet
för detta barn, hvars räddning, genom en sådan person
som han var, syntes honom det största bevis på Guds
barmhertighet. Man kunde nästan icke förmå honom
att lemua ifrån sig den lilla, hvilken, såsom han sade,
skänkte honom en glädje, som öfvergick alla hans
lidanden, en känsla, som så uppmjukade hans hårda,
obevekliga hjerta, att han tillkallade presten och med
glädje anammade de i Ordet utlofvade nådegåfvorna.
Han insåg nu sin synd ocli trodde på Honom, som
kom i verlden för att uppsöka och frälsa det som
förtappadt var (Luc. 19, 10). De sista dagarna af hans
lif blefvo äfven de ljusaste och efter en lång och
mörk natt uppgick för honom i dödens mörka dal
rätt-färdighetens sol, med salighet under sina vingar. Se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
