Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fader Vår - 70. Förbön - 346. Luthers bön för Melanchton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBÖN.
517
3/Aß. Luthers bön för Melanchton.
Matth. 17, 20. Om I hafven tro såsom ett senapskorn,
så mån I säga till detta berget: gå härifrån dit bort,
och det skall gå; och intet 3kall varda eder omöjligt.
Luthers trogne vän och medarbetare, Philip
Melanchton, låg en gång illa sjuk i Weimar. Kurfursten
derstädes lät i sin bedröfvelse genast från Wittenberg
afhemta Luther, hvilken vid sin ankomst fann
Melanchton nära döden. Ögonen voro brustna, medvetandet
borta, mål, hörsel och syn försvunna, tinningarna
infallna; han kände icke igen någon och förtärde
ingenting. Vid denna syn utropade Luther helt bestört:
"Gud bevare oss! Huru har icke djefvulen fått
misshandla detta dyra redskap!" Derpå vände han sig mot
fönstret och bad innerligt till Gud. Senare sade Luther:
"Här måste Herren min Gud hålla inne, ty jag
spärrade igen dörren för Honom och uppfyllde hans öron
med alla löften om bönhörelse, som jag utur den
Heliga Skrift kunde få reda på, så att Han måste höra
mig, om jag annars skulle tro Honom på Hans ord."
Efter slutad bön fattade han sin väns hand och saide:
"Var vid godt mod, Philip! du skall icke dö. Ehuru
Gud hade orsak nog att döda, vill Han dock icke
syndarens död, utan att han omvänder sig och lefver. Han
vill icke förskjuta dig, broder Philip, eller tillåta att
du förgås af synd och sorg. Gif derföre icke
bedröf-velsens ande rum i ditt hjerta; och blif icke din egen
mördare, utan förtrösta på honom, som kan slå och
hela, döda och göra lefvande." Vid dessa ord började
Melanchton åter andas, men förmådde icke tala. Efter
en stund vände han sig till Luther och bad honom för
Guds skull icke längre uppehålla honom, utan låta
honom skiljas hädan, hvilket vore det bästa, som kunde
vederfaras honom. "Nej, broder Philip!" svarade
reformatorn, "du måste ännu någon tid tjena Herren vår
Gud." Sedan Luther sålunda muntrat upp den sjuke,
gick han efter litet mat, och då Melanchton icke ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
