Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fader Vår - 77. Led oss icke uti frestelse - 375. Ynglingen och uret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
FADER VÅR.
han ett uppehåll, torkade svetten från pannan, ref sig
i hufvudet och tänkte inom sig: "Om du ändå
medtagit uret!" Kastande längtansfulla blickar mot
qvarnen, var han redan i begrepp att återvända, hoppa
öfver den låga stängseln och krypa in genom fönstret,
för att tillvälla sig det förföriska uret. Men som några
hundar i detsamma började skälla, och det i följd deraf
icke syntes honom rådligt att fullfölja sin afsigt,
fortsatte han i det klara månskenet vägen framåt, utan
att veta hvart den förde honom. På detta sätt
upphanns en höjd, der han, så utmattad, att fötterna icke
mera förmådde bära honom, neddignade, med
hufvudet mot en sten och insomnade, flera gånger för sig
sjelf upprepande de orden: "Ack, om du ändå tagit uret,
om du ändå tagit uret!" 1 drömmen föreföll det honom
till och med, som hade han verkligen stoppat på sig
mjölnarens klocka, hvilkens pickning han tyckte sig
höra, under det han i inbillningen, med stort
välbehag, betraktade den tunga, värderika silfverkedjan.
När han vid solens första strålar uppvaknade, kände
han genom hela kroppen en feberkyla, som än mera
ökades, då han, seende sig omkring, blef varse en
galge, i hvilken ännu hängde benranglet af en död
menniska. I sin stora bestörtning rusade han upp, och
det tycktes honom, som om benranglet rörde sig och
otydligt frammumlade: "Jag har stulit mjölnarens klocka,
och derför har man hängt upp mig."
Darrande af ångest, blef ynglingen några minuter
stående i samma ställning, hvarefter han hastigt
kastade sig på knä och af hjertats grund tackade
Herren, som hindrat honom att begå stöld. Dertill gjorde
han under många tårar det löftet, att med Guds hjelp
blifva en annan menniska och efter bästa förmåga
åtlyda Hans bud. Han började åter sätta sig i rörelse,
men hans steg förde honom nu mera icke till
ofvannämnde slägtinge — denna resa hade han slagit ur
hågen — utan hem till den ömt älskande och älskade
modren, hvilken han hjertligen bad om förlåtelse för
all bedröfvelse, hon för hans skuld utstått. Modren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
