Det var bara en sak, som de små barnen hade emot pastor Wennervik, och det var, att han på gamla dagar hade gift sig med jungfru Raklitz, den gamla hushållsmänniskan, som hade rest från herrgård till herrgård och blivit plågad och jäktad av hårda matmödrar, tills hon inte kunde motstå lusten att plåga och jäkta i sin ordning.
Om nu pastor Wennervik nödvändigt skulle gifta om sig, så borde han väl i alla fall ha tänkt på att skydda sin söta dotter mot styvmodern. Att hon skulle få befalla över henne efter sitt eget behag och straffa henne och slå henne och pålägga henne orimligt mycket arbete, det kunde de små barnen rakt inte finna sig i.
Det tyckte obeskrivligt mycket om den där bocken, som en gång drack sig full av drank och stötte omkull både fru Raklitz själv och hennes brännvinskrus.
Och likaså togo de parti för marknadsfolket, som stal ifrån henne frukten på Ombergsheds marknad och som ropade åt henne, att prästen på Mårbacka var en så snäll man, att han nog inte ville ta betalt av fattigt folk för sina äpplen
Och de voro förtjusta i mästertjuven, som öppnade dörrn till hennes matbod, fastän hon hade låtit sätta in ett nytt lås, som var så stort och dtungt, att det kunde ha passat för ett fängelse.
Och de voro nästan gråtfärdiga för den stora gåskarlens skull.
I fru Raklitz tid hade en vacker dag i april månad hela gåsflocken på Mårbacka varit utsläppt på lagårdsbacken. Rätt som det var, hade vildgässen kommit farande högt uppe i luften och ropat och skrikit, såsom de bruka. Tamgässen hade svarat och flaxat med vingarna, men så göra de alla vårar, och ingen hade tänkt på att man borde stänga in dem.
Den ena vildgässflocken följde den andra, och tamgässen blevo allt mer och mer oroliga. Och innan man visste ordet om, sköt en stor gåskarl upp i luften och förenade sig med de vilda.
På Mårbacka väntade de, att han snart skulle vända tillbaka, men nej, det gjorde han inte. Han var och förblev borta. Och när han inte visade sig under det första dygnet, trodde de, att de aldrig mer skulle få se honom. Han hade nog fallit byte för räv eller örn, sade de, om det inte rentav hade gått så, att han hade störtat till marken med sprängda lungor. Det var ju inte tänkbart, att en tamgås skulle kunna följa med de vilda ända upp till höga norden.
Inte hörde de av honom på hela sommarn, men så blev det höst igen, och den ena vildgässplogen efter den andra kom dragande genom luften. De ropade och skreko, som de bruka göra, och tamgässen, som gingo på lagårdsbacken, lyfte på vingarna och svarade dem.
Fru Raklitz såg, att tamgässen voro oroliga, och nu ville hon vara visare än förra gången. Hon befallde sin styvdotter, Lisa Maja, att hon skulle springa ner till lagården och stänga in gässen.
Lisa Maja gjorde, som hon var ombedd, men hon hade inte förr kommit in på lagårdsbacken, än hon hörde ett starkt sus i luften alldeles uppöver sig. Och innan hon hade hunnit tänka sig om, slog en stor flock gäss ner på marken mitt framför henne. En präktig, vit gåskarl gick i spetsen för flocken, efter honom kommo en stor, grå vildgås och nio spräckliga ungar. Prästdottern tordes knappast röra sig för att inte skrämma dem. Hon dorg bara helt sakta upp lagårdsdörrn och gömde sig bakom den.
Gåskarlen gick rätt fram emot lagården, och familjen följde honom. Hela skaran försvann, och Lisa Maja smög sakta efter för att se vart de ämnade sig. Jo, den vita gåskarlen gick raka vägen till gåskätten och kallade och lockade, tills alla de, som voro i följe med honom, kommo med in. Sedan visade han dem vägen fram till mathon, som stod fylld med havre och vatten, och började äta.
»Se, detta är vad jag är van vid. Så här har jag haft det i all min dar. Ingen oro för födan, bara att gå fram till en fylld matho,» tycktes han vilja säga till de sina.
Men Lisa Maja Wennervik smög efter, och inte förr voro de alla inne i gåskätten, än hon stängde till dörrn om dem. Sedan skyndade hon in till fru Raklitz.
»Vill söta mor komma och se! Gåskarln, som flög bort i våras, har kommit tillbaka med en vildgås och nie ungar.»
Men det ångrade hon väl sedan i hela sitt liv, att hon hade stängt in gåskarlen och talat om, att han var återkommen. För fru Raklitz gick utan ett ord och sökte reda på den lilla kniven, som begagnades vid gåsslakt, och innan kvällen voro både den präktiga vita gåskarlen och den gråa gåshonan och alla de vackra ungarna döda och plockade.
»Söta mor gav allt vår gåskarl en dålig lön för att han kom tillbaka till oss med så många vackra gäss,» sade Lisa Maja. Mer vågade hon inte säga.
»Det är så mycket, att alla gäss här på gården vet hur det går dem, om
de reser sig mot mig och vill flyga sin väg,» sade fru Raklitz med ett
litet elakt leende kring den stränga munnen.
