Alla de, som voro gamla i gården, förklarade med en mun, att det hus, som var närmast i ålder efter stenstugorna, var den gamla stolpboden. Men den var inte rest av den första nybyggarn, den hade nog inte kommit till förrän något hundratal år efter hans tid, då Mårbacka hade blivit förvandlat till en riktig bondgård.
Bondfolket, som då bodde där, hade väl skyndat sig att resa upp en stolpbod, därför att det hörde till, att en sådan skulle finnas vid varje gård, som var av någon betydenhet.
I alla händelser blev den gjord av enklaste slag. Den stod på ganska låga stolpar och var utan all utsmyckning. Dörrn var låg, så att man måste böja sig för att komma in genom den. Men låset och nyckeln voro så mycket större. De kunde ha passat för ett fängelse.
Fönster hade boden inte, bara små gluggar, som stängdes med luckor. När man om sommarn inte ville ha luckorna stängda, satte man in ett slags flugfönster, som gjordes av stickor. Man flätade tunna stickor i ett schackmönster, tills man fick en så stor ruta, att den stängde öppningen. Mycket ljus kom det inte in genom springorna, men heller inte var det alldeles mörkt.
Stolpboden var avdelad i två våningar, och den övre var mycket sorgfälligare inredd än den nedre. Där hade nog bönderna en gång i tiden förvarat sin dyrbaraste egendom.
Troligen var stolpboden ännu i löjtnant Lagerlöfs tid alldeles sådan, som den hade varit i sin första början. Yttertaket var kanske omlagt, men i övrigt hade den fått vara i fred. Inte blev trappan andrad, fastän den hade trappstegen så täta, att man inte kunde få in foten mellan dem, och inte kom det någonsin en glasruta i gluggarna.
Om hösten var det ståtligt där inne. På nedre botten funnos stora bingar, som voro fulla av nymalet mjöl. Bredvid dem stodo två vida kar, till randen fulla av kött- och fläskstycken, som lågo i saltlake. Vid sidan av dem voro ordnade såar och ämbar med kottkorv, fläskkorv, potatiskorv, allt sådant, som hade blivit iordninggjort under höstslakten. Längst in i hörnet stodo en silltunna, en kagge med saltad sik, en med sickling och ofta nog en laxfjärding; dessutom funnos tinor med saltade bönor, saltad spenat och fjärdingar med gula och gröna ärter.
På övre botten stodo stora smörbyttor, som hade fyllts under sommarn och skulle gömmas till vintern. Långa rader med ostar lågo på hyllor ovan gluggarna, i taket hängde rökta skinkor, som nu voro årsgamla. Den hemväxta humlen förvarades i en säck, stor som ett bolster, och mältat korn i en annan. Ett helt års förråd voro samlade där.
Ute i matboden var det hushållerskan, som regerade. Matboden, den var hennes, och matbodnyckeln fick sällan komma i en annans hand. Mamsell Lovisa Lagerlöf kunde få lov att styra och ställa i handkammare och i mjölkkammare, men till matboden gick hon helst själv.
Likaså var det hushållerskan, som regerade över all den egentliga matlagningen. Saftning och syltning och småbrödsbak kunde mamsell Lovisa få råda över, men om det skulle stekas en stek eller ystas en ost eller bakas knäckebröd, då var det den gamla hushållerskan, som tog ledningen.
De små barnen på Mårbacka hyste stor kärlek och obegränsat förtroende för henne. Det gick an, om de inte tyckte, att hon var den förnämsta på hela gården.
De sågo ju, att var gång det kom resande släktingar, så gingo de genast ut i köket och hälsade på hushållerskan, och om det hände något märkvärdigt i familjen, så kallade löjtnant Lagerlöf in henne och talade om det för henne, och när Daniel och Johan skulle resa till skolan på nyåret och på hösten, blevo de alltid tillsagda, att de skulle ta farväl av hushållerskan.
Barnen hörde också alla främmande säga, att det var en bra stor lycka för fru Lagerlöf, att hon hade en sådan trotjänare i sitt kök. Det var ingenting, som blev bortslarvat under hennes händer.
Dessutom fanns det ingenstans sådant julöl eller sådant knäckebröd eller sådan vällagad mat som på Mårbacka, och det var den gamla hushållerskans förtjänst, det voro alla ense om.
Så att det var ju inte underligt, att de små barnen tyckte, att hon var själva grundpelaren, som allting vilade på. De trodde fullt och fast, att om inte hushållerskan hade funnits, skulle det ha gått på tok med hela Mårbacka.
Men en dag hade lilla Anna Lagerlöf kommit underfund med en hemlighet, som riktigt skrämde henne. Hon kunde inte bära den ensam, utan hon måste berätta för sin syster Selma, att hon hade hört ett par av pigorna tala om att hushållerskan skulle vara gift och ha en man.
Det kan aldrig beskrivas hur oroliga de två småflickorna blevo. Om hushållerskan var gift och hade en man, kunde de ju alls inte vara säkra på att få behålla henne på Mårbacka.
Och hur skulle det då gå med deras mamma, som nu hade en sådan god hjälp av henne? Hur skulle det gå med dem själva, som fingo en godbit av henne, var gång de kommo in i köket? Och hur skulle det gå med hela gården?
Det var alldeles nödvändigt, att de skulle få reda på hur det förhöll sig. De kommo överens om att fråga Barn-Maja, den nya barnpigan, om det kunde vara möjligt, att hushållerskan var gift.
Jo, Barn-Maja hade reda på hela historien. Hon hade hört den av sin mor, som hade varit i tjänst på Mårbacka just på den tiden, då alltsammans hände.
Det var sanning och ingen lögn, fastän barnen aldrig förr hade hört talas om det, att den gamla hushållerskan var gift. Och mannen levde och bodde i Karlstad och var snickarmästare. Det var inte så väl heller, att han var död.
Och det skulle ha gått så till, att när löjtnanten och hans bror gingo i skola i Karlstad, hade gamla fru Lagerlöf skickat med dem sin trogna hushållerska, Maja Persdotter, för att hon skulle sköta om pojkarna och laga mat åt dem. Där inne i staden hade hon gjort bekantskap med en snickare, som hade friat till henne.
Och Barn-Majas mor hade sagt, att den våren, när hushållerskan kom hem och sade, att hon skulle gifta sig, då hade gammelfrua blivit både ledsen och skrämd, för hon hade förstått, att nu skulle hon mista sin största skatt. »Och vad är det för en man, som du ska gifta dig med, Maja?» hade hon frågat. »Vet du om han är en bra karl?»
Ja då, det hade hon varit säker på. Han var snickarmästare med egen verkstad och egen gård. Han hade sitt hem i ordning, så att de kunde gifta sig genast, och han var den bästa man hon kunde få.
»Men hur ska du kunna trivas med att sitta året om inne vid nakna stadsgatan,» sade gamla fru Lagerlöf, »du, som har levat på landet hela din tid?»
Det var hon heller inte rädd för. Det skulle bli så bra för henne hädanefter. Hon skulle få leva ett så lätt liv, skulle varken behöva baka eller brygga, hon skulle bara gå på torget och köpa hem allt, som behövdes till hushållet.
När gamla fru Lagerlöf hörde henne tala på det sättet, förstod hon, att hon var gripen av giftaslusten och att det var ingenting annat att göra än att rusta till bröllop. Och bröllopet stod på Mårbacka, brudgummen kom, och han såg ut som en förståndig och duktig karl, och dagen efter bröllopet reste han in till Karlstad med sin hustru.
Men fjorton dar efteråt, ja, kanske det knappast var så länge, hade fru Lagerlöf en afton tagit matbodnyckeln i handen för att gå ut i boden och skära upp skinka till kvällsvarden. Och det var aldrig en gång, som hon tog fatt i bodnyckeln, utan att hon tänkte på Maja Persdotter och undrade hur hon hade det. »Om jag bara inte hade skickat henne till Karlstad, så att hon hade råkat snickarn,» tänkte hon, »då hade jag nu kvar min goda hjälp och behövde inte springa till matboden tjugo gånger om dagen, som jag nu får göra.»
Strax innan hon skulle gå in i matboden, kom hon att kasta en blick uppåt allén och vägen, för där var fri och öppen utsikt på den tiden. Och hon blev stående orörlig, därför att det kom en människa gående under björkarna, som var så lik Maja Persdotter, hennes trogna hjälp och tjänarinna alltifrån ungdomen, att bodnyckelnföll henne ur handen.
Ju närmare den främmande kom, allt mindre och mindre tvivelsam blev hon. Och när vandrerskan stannade framför henne och sade: »Go afta, frua!» måste hon ju tro sina egna ögon.
»Men är det du, Maja Persdotter?» sade hon. »Vad gör du här? Har du inte fått en bra karl?»
»Han gör inte annat än super,» svarade hushållerskan. »Han har vart full var dag, senna vi gifte oss. Han dricker ren sprit, som han skulle ha te sitt arbete. Inte kan jag stå ut mä ett tocke svin.»
»Men du skulle ju gå på torget och köpa allting och slippa arbeta?» sade gamla fru Lagerlöf.
»Jag ska arbeta för frua å bära'na på mina händer, bara jag får komma igen,» sade hushållerskan. »Jag har längtat tebaka te Mårbacka både nätter å dar.»
»Kom då in, så att vi får tala vid regementsskrivarn om detta!» sade gammelfrua, och hon var nu så glad, att hon hade tårar i ögonen. »Och med Guds makt ska vi aldrig mer skiljas i detta livet,» lade hon till.
Och det blev så också. Hushållerskan stannade på Mårbacka. Mannen måtte ha förstått, att det inte lönade sig att försöka få henne tillbaka. Han kom aldrig för att hämta henne, utan hon fick bliva, där hon var. Vigselringen tog hon av fingret och lade den i sin klädeskista, och sedan var det inte mera tal om den saken.
Löjtnant Lagerlöfs små döttrar borde ju ha kunnat känna sig lugna, när de hade hört allt detta, men de voro ängsliga långa tider efteråt. Eftersom den där snickarn levde, kunde det ju hända, att han kom till slut och fordrade sin hustru tillbaka. Och när de stodo nära matboden, där de hade fri utsikt uppåt vägen, väntade de alltid, att de skulle få se honom komma. Barn-Maja hade sagt dem, att om han komme och fordrade att få igen sin hustru, så måste hon följa honom.
De visste inte riktigt hur gammal hushållerskan var. Själv hade hon glömt sitt födelseår, och det, som stod i kyrkboken, skulle inte vara riktigt. Nog var hon över de sjuttio, men snickarn kunde väl vilja ha henne till sig i alla fall, en sådan utmärkt människa, som hon var.
Och hur skulle det då gå med Mårbacka?
