I farmors tid fanns det en gammal rotekäring på Mårbacka. Hon brukade om vintrarna sova i köket, men hon tyckte kanske, att det var fullt nog där ändå med hushållerskan och fem pigor, så att hon flyttade ner på lagårdsrännet och låg där, så snart som det blev sommar.
Hon hade funnit en präktig och bra säng. Hon bäddade åt sig i en gammal avdankad tackjärnssläde, en sådan där, som hade hämtat tackjärn till bruket på Kymsberg från hyttorna i Bergslagerna i många vintrars tid.
Där sov hon lugnt och bra under flera veckor, men en natt hände det sig, att hon vaknade vid det, att släden rörde på sig. Hon satte sig upp och såg sig omkring. Men hon låg ju inte i den lagården, som nu finns, utan i den gamla, som var uppförd på prästernas tid, och i den upplystes loftet bara av ett par trånga gluggar. Ute var det ljus sommarnatt, men den stackars gumman låg i nästan fullkomligt mörker och kunde ingenting urskilja.
Hon trodde, att hon bara hade drömt, och lade sig ner igen. Allt var tyst omkring henne, och det dröjde inte, förrän hon slumrade in på nytt.
Men var det inte besynnerligt? Knappt hade hon hunnit att somna om, förrän hon återigen väcktes av att släden rörde på sig. Denna gång var det inte bara så, att det gav ett ryck i den, utan den började flytta sig framåt golvet. Den gled helt sakta och varligt framåt, men att det var liv i den, det kunde hon inte ta miste på.
Rotekäringen satte sig upp och högg fast i slädkanten med båda händerna. Håret reste sig på huvudet på henne, och underkäken skakade.
»Barmhärtige Gud,» jämrade hon sig, »barmhärtige Gud, den kryper, den kryper!»
Hur i all världen kunde detta hänga ihop? Kanske det var så, att en sådan här gammal släde, som hade gått med tackjärnslast mellan Kymsberg och Bergslagerna vinter efter vinter, inte kunde få ro om nätterna, utan måste röra litet på sig ibland.
Men nu ökade den farten. Den hoppade fram över de ojämna golvtiljorna, den tog skutt över högar med hö och halm, liksom skulle den fara ver dälpor och tvärbranta backar.
»Barmhärtige Gud,» jämrade sig rotekäringen, »barmhärtige Gud!»
Men det hjälpte inte att åkalla Guds namn. Släden blev inte lugnare fördenskull, den for i väg över hela långa lagårdsrännet. Det var ju sommartid och nästan inget hö inne, så att ingenting låg i vägen för den.
Äntligen stötte den mot en vägg och tvärstannade.
Här skulle den väl ändå bli stående. Nej, det gjorde den visst inte. När den hade pustat ut ett par ögonblick, började den dra sig tillbaka mot hörnet, där den först stod.
Rotekäringen sade sedan, att om hon inte just i det ögonblicket hade kommit underfund med vad det var, som gick åt släden, hade hon säkert mistat förståndet.
Det var nog inte de gamla Bergslagsresorna, som spökade i tackjärnssläden, utan det var alldeles säkert någon, som hade smort in den.
Det var en eller annan trollkäring på gården eller i trakten, men några namn ville hon varken nämna eller tänka, som hade fått den tanken, att hon kunde göra sin Blåkullaresa bättre och bekvämare i den här släden än på en ugnsraka eller en stugudörr.
Den leda trollpackan visste väl inte om, att rotekäringen brukade ligga i släden om nätterna. Ja, hur alltsammans kunde ha gått till, det hann hon inte tänka igenom i hastigheten, men säkert var, att släden ville i väg ut och resa. Och nu var det henne, rotekäringen, som den tog med sig till Blåkulla i stället för den rätta.
Barmhärtige Gud! Om det inte hade varit så, att lagårdsväggen hade stått i vägen så hade hon redan varit på färd över Byängarna ner emot kyrkan.
Släden drog sig alltjämt baklänges, men hon förstod ju, att det bara var för att ta ny sats, så att de skulle kunna bryta sig ut. Bara den kunde på något sätt komma igenom, så skulle det bära i väg över trädtoppar och bergåsar. Hon skulle flyga högt över spegelblanka sjöar utan att vara det minsta rädd för att störta ner i dem, och kyrktornen skulle hon fara runtomkring liksom en kaja. Hon skulle fara bortom Stora Kil och Grav-socken, men var hon sedan skulle hamna, det ville hon inte tänka på.
Barmhärtige Gud, nu rusade släden framåt igen! Ja, nog skulle den släden kunna flyga, om den bara kom ut i luften. Den for fram emot väggen med sådan fart, att hon var alldeles viss om att denna måste ge med sig. Hon lade sig ner i släden, så att hon inte skulle bli avskrapad på mitten, när den flög i väg ut genom brädväggen.
En förfarligt hård duns och stöt blev det, men tänk, att väggen stod emot än en gång! Om det nu bara vore så väl, att släden märkte, att den ingenstans kunde komma, och ville hålla sig stilla!
Men tro aldrig det! Nu for den återigen baklänges. Den var allt smord med en riktig salva, den här släden, som hon låg i. Och om den nu försökte för tredje gången, så kunde den väl inte annat än lyckas.
Vad skulle hon ta sig till, när hon kom in ibland trollpackor och all mörksens här? Nog hade hon hört talas om allt sådant där, men hon hade aldrig riktigt velat tro på det. Det är så mycket, som en inte vill tro på, förrän en själv får se, att det är sant.
Barmhärtige Gud, inled oss icke i frestelse! Hon hade ju levat i fattigdom och förakt hela sitt liv utan att klaga. Men om hon nu skulle bli bjuden makt och pengar, skulle hon då kunna stå emot? Eller om hon fick lära sig de orden, som bota sjukdom hos djur och hos människor, eller dem, som ge växtlighet åt markens gröda eller som väcka kärlek hos ungdomen? Skulle hon då kunna stå emot? Ja, måtte hon bara få makt att besegra frestelsen och bevara sin själ för saligheten!
Jo, nu tog släden sats för tredje gången. Nu for den åstad, så att det ven om öronen på henne. Och hon slöt ögonen, för att hon inte skulle hisna. Hon visste ju, att innan hon hann att blinka, skulle hon vara ute i det fria och fara fram över jorden lika högt som lärkor och svalor.
Det blev ett brak och ett dån. Nu var det väl i alla fall väggen, som strök med.
Men Gud vare tack och lov! Den goda brädväggen hade hållit. Det var bara släden, som hade brakat isär. Och med detsamma måtte den ha mistat reslusten, för den blev liggande dyrstilla, så att rotekäringen kunde kravla sig upp ur den och lägga sig att vila efter resan i en hög med halm.
När rotekäringen på morgonen berättade allt detta och det så småningom kom till farmors öron, tyckte hon allt, att det lät märkvärdigt. För nog hade hon en fast tro på de övernaturliga tingen, men någon ordning fick det ju vara. Och att man skulle kunna fara till Blåkulla mitt i ljusa sommarn och i en släde, det hade hon aldrig hört talas om. Utan farmor gick ner på rännet och beskådade släden, och då fann hon, att ett par långa rep voro fastgjorda vid den.
Och hon var inte sämre, än att hon kallade till sig drängpojken och ett par av hans kamrater och tog dem i förhör och gav dem en redig upptuktelse.
---
Detta var också en av löjtnant Lagerlöfs tjuvpojkshistorier. Han
kunde allt många fler, men när han hade berättat denna och den om
mamsell Broström, brukade alltid fru Lagerlöf säga, att nu var det nog
för den kvällen, nu skulle barnen säga godnatt och gå och lägga sig.
