Det var en vacker höstafton, då Back-Kajsa, som inte längre var barnpiga på Mårbacka, utan försörjde sig genom vävning, kom gående genom skogen.
Hon skulle gå till det lilla torpet högt uppe i skogsåsen, där hon var född, i ett ärende åt löjtnant Lagerlöf, och som hon alltjämt var mycket god vän med lilla Selma Lagerlöf, hade hon tagit henne med sig på vandringen.
De hade ingen brådska. De åto lingon, som växte utmed vägen, de förundrade sig över de granna flugsvamparna, och de plockade förklädena fulla med vacker mossa, som de skulle ta med hem för att få ett riktigt vackert mellanlägg till innanfönstret i barnkammarn. Back-Kajsa var glad, därför att hon hade kommit in i skogen igen, där hon var bekant med varje tuva och varje sten.
När de äntligen hade kommit fram till risgärdesgården, som löpte runtom avröjningen, där torpet stod, och skulle kliva över stättan, sade Back-Kajsa:
»Selma får lov å komma ihåg, att dä inte går an å tala om krig, så att far hör dä.»
Den lilla flickan blev mycket förvånad. Hon visste, att Back-Kajsas far hade varit soldat och att han hade varit med ute vid Leipzig och slagits med Napoleon, men att det inte gick an att tala med honom om detta, skulle hon aldrig ha kunnat föreställa sig.
»Varför får jag inte tala med honom om krig?» frågade hon.
»Dä får en allri göra mä såna, som har vart ute i recktitt krig,» upplyste Back-Kajsa.
Den lilla flickan blev mer och mer förvånad. Hon tänkte på Fritiof och på Hjalmar och på Hektor och alla möjliga gamla gudar och hjältar, som hon hade läst om i sina sagoböcker, och det gick alldeles runt i huvudet på henne.
De kommo emellertid in i torpstugan, och där satt Back-Kajsas far på spishällen och värmde sig med ryggen åt brasan. Han var en man av gamla världen, det kunde man se därpå, att han begagnade byxor, som inte räckte längre än till knäna, och inte hade stövlar, utan skor. Han var lång och mager med ett grovt och fårat ansikte och hade på sig en ovanligt smutsig fårskinnspäls, men egentligen såg han inte märkvärdigare ut än andra gamla bondgubbar.
Men så länge som de voro kvar inne i stugan, gjorde den lilla flickan ingenting annat än stirrade på gubben, som inte tillät, att man talade om krig, så att han hörde det. Själv visste hon ingenting så roligt som att höra talas om krig eller läsa berättelser om krig. Det var synd, att hon inte skulle få fråga honom om allt, vad han hade varit ute för.
Hon vågade varken tala eller svara, medan hon satt där. Hon visste, att om hon öppnade sin mun, så skulle hon komma att förtala sig och säga något om krig, och då skulle kanske den gamla soldaten slå ihjäl henne.
Och när hon så där hade suttit och stirrat på honom en stund, så började hon tycka, att han såg så hemsk ut. Det var så obegripligt, detta, att man inte fick tala med honom om krig. Det måtte ligga något ohyggligt bakom, som hon inte förstod. Hon kände på sig, att den där gubben var farlig. Hon ville bara komma bort från honom. Hon var färdig att springa på dörren.
Hon blev allt räddare för var stund, som gick, och då Back-Kajsa äntligen var färdig och de fingo säga farväl, så var den lilla flickan alldeles utom sig av fasa för den gamla mannen.
Men om han hade varit som andra gamla soldater och sagt, att krig, det
var det förnämsta i världen, och skrutit med att han hade slagit ihjäl
hundratals människor och bränt upp byar och städer, då skulle den
lilla flickan inte ha känt sig det allra minsta förskräckt för honom.
