Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vet. inte hvad jag själf anser i det
fallet... Fresta mig inte, Dagmar. Det är svårt
nog ändå.»
»Ragnar», utbrast hon och slog armen kring
hans hals, »min högsta tanke, min ständiga dröm,
är att af dig fa ett lefvande minne, som jag
kunde uppfostra till din afbild!»
Ragnar tryckte for ett ögonblick intill sig
den kära gestalten, som lindade sig omkring
honom som lianen kring det starka trädet, med
armarna mjukt som dun omkring hans hals, med
barmen svallande mot hans bröst som böljor
mot en strand. Han kom plötsligt att tänka
på hvad han läst i någon dikt, hur riddaren
omfamnas af hafsfrun och berusad dragés ner i
djupet. I samma stund påminte han sig hvad
Dagmar sagt, att hon merendels tänkte sig honom
som den allvarlige, djuptänkande, kraftige
mannen, som förjagar sömnen, när-den vill störa
honom i hans lärda forskningar. Han undrade
huruvida det funnes många sådana Faustnaturer
som han.
»Om jag finge», fortfor Dagmar nästan
ödmjukt, liksom efter en kamp med sig själf,
»om jag finge ett sådant lefvande minne, Ragnar,
då skulle du kunna resa lugnt ifrån din lilla tös.»
»Är du inte starkare, Dagmar, än så?» frågade
Ragnar bittert.
»Det är väl mitt öde ... Men när du inte
älskar mig, så.. . Jag skall aldrig be dig om
den saken mer...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
