Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagmar skulle dit, och Ragnar följde med för
Dagmars skull. Dagmar var strålande skön, i
sin lilasfargade baldrägt och med rosen i sitt
hår. Hon hade beslutat sig för att icke dansa,
därför att Ragnar ej dansade, och fastän Ragnar
upprepade gånger bad hänne frångå sitt beslut,
sade hon nej åt alla. Hon var ständigt
om-gifven af kavaljerer, som tiggde henne om en
dans eller smickrade hänne på sitt fadda,
förälskade manér, men hon var ståndaktig i sitt
beslut. Ragnar var obeskrifligt stolt öfver det
älskvärda, från allt koketteri främmande sätt,
hvarpå hon uppförde sig mot alla. Då och då
smög han sig bort till hänne, för att hviska
ett uppmuntrande ord. Det var honom omöjligt
att taga än blick ifrån hänne. Han var som
bländad af hennes skönhet och fråssade vid
tanken på att denna varelse var hans med hela
sin själ. Han tviflade ej längre på att han
älskade hänne mer än sitt eget lif.
»Hvad du är strålande skön I» hviskade han
efter supén.
»Älskling 1» hviskade hon tillbaka. »Är du
nöjd med mig?»
»Mer än nöjd.»
I detsamma kom hofjunkaren och frågade
när hon ville fara hem.
»När som hälst», svarade hon.
Det bestämdes att de skulle fara klockan tolf.
»Adjö då, så länge!» sade Ragnar. »Jag
väntar dig i kapprummet på slaget tolf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
