Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ju närmre det led mot skilsmässans
ögonblick, dess mer sällsynta blefvo de små
miss-hälligheter, som på den senare tiden uppstått
mellan Ragnar och Dagmar. De sista dagarna
voro som en efterklang af den lyckligaste
perioden i deras samlif, som en eftersommar under
hösten, när bladen gulnat och blommorna vissnat,
men solen lyser varm och luften är ren.
Den näst sista dagen, sedan Ragnar gått ut
i staden, rann det honom plötsligt i minnet att
han glömt låsa ner sin dagbok. Han skyndade
hem, och vid inträdet i sitt rum såg han Dagmar
uppkrupen i soffan, med dagboken i sitt knä.
Han ville taga den ifrån hänne, men hon var
nyfiken att läsa hvad där stod, och efter en
liten skärmytsling fick hon sin vilja fram. Ragnar,
som tog plats vid hännes sida, följde med spändt
intresse hännes minspel, ängslig öfver att hon
skulle stöta sig på ett och annat, som han yttrat
om hännes nyckfullhet, snålhet och böjelse för
intriger — yttranden, som han nu bittert ångrade,
när han såg hännes älskliga min och tänkte på
de ljufva dagar, som sist förflutit. ’ Det var
honom ej möjligt att i Dagmars uppsyn läsa
någonting annat än den mäst lifliga nyfikenhet.
Plötsligt brast hon ut i ett skallande gapskratt;
det var, när hon såg hvad han yttrat om hännes
snålhet.
>Jaså, du tycker jag är snål!» utbrast hon
och skrattade med full hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
