Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är ju en slät ring!» sade hon JÖrskräckt.
»Det är din förlåfningsring, barn!»
»Men...»
»Nu äro vi tvungna att forlåfva oss genast.»
Hon började snyfta.
»Är du inte lycklig öfver att bli min, barn
lille?» frågade han.
»Jo», snyftade hon.
»Inte gråter man så, då man är lycklig?»
»Jag vill inte», utbrast hon bestämdt.. »Jag
skulle bli ett hinder för dig.»
»Du blir en god hustru», svarade han ömt.
»Låt mig slippa!» bad hon sakta. »Jag kan
ju få gömma ringen som ett minne.»
Han lade sin arm kring hännes lif och kysste
hänne på pannan; det var den första kyssen.
»Låt nu ingen se dig i kväll», sade han.
»Men i morgon bära vi ringarna bägge två.»
»Kan det inte vänta?» hviskade hon.
»Jag vet hvad jag gör. Du gör ju allt hvad
jag vill?»
»Ja, annars, men ...»
De betraktade hvarandra länge, kärleksfullt,
under tystnad.
»Hvad lifvet ändå är besynnerligt», sade han
slutligen. »Vi ha träffats här afen ren tillfällighet,
och nu äro vi förenade för hela lifvet.»
»Men jag gör inte rätt...»
»Kan du bära motgång och nöd? Kan du
arbeta, om det skulle behöfvas?»
»Ja, det vet jag att jag kan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
