Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag får naturligtvis komma hit och hjälpa
dig under dessa dagar», yttrade Dagmar. »När
skall hon begrafvas?»
»Låt oss tala om den saken sedan I Nu
vill jag hälst vara ensam. Förlåt att jag är
oartig 1 Men...»
Dagmar låfvade gå strax. Men än var det
ett hon skulle göra, än ett annat, och så skulle
hon ta på sig sina ytterplagg, och så hade hon
glömt något, och så var hannes pojke ej i
ordning. Ragnar kände sig obeskrifligt nervös och
önskade bara att hon skulle gå.
När han äntligen blifvit ensam, drog han en
suck af lättnad. Nu först märkte han att han
i själfoa värket var mycket upprörd, ehuru han
dagligen i månader hade beredt sig på
katastrofen. Det föreföll honom ofattligt, att denna
älskade varelse, hvilken nyss varit härskarinna i
dessa rum, inom kort tid skulle bäddas ned i
jorden. Gång på gång tog han lampan och
gick in där hon låg. Samma stelnade blick,
samma halföppna muni Där rörde sig ej en
nerv i denna iskalla hand, där kom ej ett enda
andedrag upp mellan dessa hvitnade läppar.
Hvad han älskat högst af allt hade förvandlats
till en liflös massa. Hvad som innerligast deltagit
i hans sorg och glädje, hvad som utgjort hans
andra jag, hade med ens upphört att vara till.
Det var egentligen icke smärta han erfor. Han
hade själf på sista tiden längtat efter hännes
död, för att hännes lidanden skulle få ett slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
