Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl-Johans-förbundet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Keder, Niklas, numismatiker, f.
1659, d. 1735 som assessor i
anti-qvitets-arkivet, författade en mängd
skrifter (delvis otryckta), som äroaf
stor betydelse för kännedomen om
vära äldsta mynt. Han skref äfven
vers på åtskilliga språk. Se “Vita
Nicolai Kederi ab ipso“ i (Acta litt.
suec. 1737).
Keijser. 1. Gustaf Jakob K., teolog,
f. 1844, lektor vid högre
lärarinneseminariet i Stockholm, harutgifvit
Lärobok i bibelkunskap (1878, 2:dra
uppl. 1881), Grunddragen af
kristendomens historia (3 afd. 1878—82, de
två första nya uppl.) m. m.
2. Se Keyser.
Kekälälnen, Olli, pseudonym
för A. I. Arvidsson.
Kellgren (.Kjellgren). 1. Johan
Henrik K., skald, publicist, föddes
d. 1 dec. 1751 pä Floby prästgård
i Yestergötland. Efter att hafva fått
skolundervisning i Skara, inskrefs han
1768 vid Åbo universitet,
promoverades 1772 der till filos, magister
och kallades 1774 till docent i
vitterhet. 1777 flyttade han till
Stockholm, såsom informator i
generallöjtnanten grefve Meijerfelts hus.
Här grundade han 1778 d. 29 okt.,
i förening med sekreteraren K. P.
Lenngren, den i vår literaturhistoria
märkliga tidningen Stockholmsposten,
hvilken snart i popularitet och
inflytande kunde mäta sig med Dalins
“Argus“, och sedermera var hanslif
en nästan oafbruten poetisk och
publicistisk verksamhet. Trots den
frimodighet, h varm ed nämda tidning
uppträdde mot de maktegande, kom
likväl K. tidigt i stor ynnest hos
Gustaf III samt utnämdes 1780 till
bibliotekarie och 1785 till
handsekreterare hos konungen —
befattningar, som förskaffade honom
ekonomiskt oberoende utan att kräfva någon
synnerlig tidsuppoffring. 1786 utsågs
han till ledamot af den då upprättade
svenska akademien och blef genom
lottning dennas förste direktör. För
öfrigt var han länge sekreterare i
det berömda sällskapet “Utile dulci“.
Han dog d. 20 april 1795, ogift,
efter en allt mer tilltagande
sjuklighet, som snarare höjt än minskat
hans själs spänstighet. Med honom
förlorade samtiden ej allenast ett af
sina yppersta snillen, utan ock en af
i de ädlaste medborgare.
Redan under sin vistelse i Åbo
gjorde K. sig känd som vitter
författare. Han var der en högt
uppburen medlem af Aurora-förbundet,
i hvars halfmånadskrift åtskilliga
bland hans äldre dikter
offentliggjordes (1773—76). Efter sin flyttning
till Sverge stadgade han sitt literära
anseende genom åtskilliga
skaldestycken, införda i Gjörvells
“Samlaren“ eller upplästa vid
vitterhetsakademiens sammankomster. Någon
mer allmän uppmärksamhet ådrog K.
sig dock först genom tidningen
Stockholmsposten, der han efter 1778
meddelade sina flesta såväl poetiska som
prosaiska smärre skritter. Till en
böljan skref han i sin omgifnings
lätttärd i ga eller skeptiskt allvarliga stil,
än lekande qvickt, än skarpt
förståndigt, alltid snillrikt och elegant, dock
endast en “förflugen tolk af hvad som
rörde sig pä ytan hos tidehvarfvet“,
påverkad af Dalin, Creutz,
Gyllenborg, Pope och Voltaire. Men
alltför djupt anlagd, för att kunna
stanna dervid, höjde han sig med åren
till en allt ädlare, manligare
personlighet, till en allt renare, sannare
lifsåskådning, till en allt högre
uppfattning af poesiens och skaldens
uppgift. Han genomgick “ett
rastlöst utvecklingsarbete, hvarunderhans
känsla vardt alltmer innerlig och
förandligad, hans tankekrets
vidgades till djup och omfång, hans
uppfattning af lifvets förpligtelser och
mänsklighetens solidaritet framträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
