Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenngren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kes en liten afhandling Be veritate
exeeUentia christiancc religionis (1638,
flere uppl., äfven utg. på svenska).
2. Knut Nilsson X., sedeskildrare,
f. 1688, d. 1776 som kontraktsprost
i ärkestiftet, är mest bekant genom
sin Belsboa il lust rata eller Delsbo socken
i norra Helsingland (1764), hvilket
arbete innehåller åtskilliga
intressanta skildringar, på samma gång
som det röjer författarens enfald och
egenkärlek.
Lenngren* 1. Karl Peter X.,
publicist, f. 1750, d. 1827 som
kommerseråd, böljade 1778 tillsammans
med J. H. Kellgren utgifva den i
vår literaturs historia märkliga
tidningen Stockholmsposten samt qvarstod
som utgifvare till är 1813, då han
afträdde tidningen till magister
Viborg. Led. af vet. akad. 1805.
2. Anna Maria X. (född Malmstedi),
den förres hustru, skaldinna, föddes
d. 18 juni’ 1754 i Upsala och var
dotter af den äfvenledes som
vitter-hetsidkare bekante professor M.
Malm-stedt. Hon fick en hvad man kallar
lärd uppfostran, så att hon t. o. m.
påstås ha hjälpt sin far att ratta
studenternas latinska krior. Men hon
gjorde sedan allt for att aflägsna den
föreställningen, att hon egde sådana
kunskaper, som enligt dåvarande
uppfattning ej vore rätt förenliga med
hennes kön, samt var efter sitt
giftermål, både som maka och husmor,
ett mönster för hela sin omgifning.
1780 trädde hon i äktenskap med
dåv. sekreteraren Lenngren, och från
samma stund blef hennes hem
samlingsplatsen för hufvudstadens
ut-rtiärktaste konstnärer och
skriftställare på den tiden. Sin poetiska
verksamhet började hon tidigt, och
redan vid aderton år blef hon utom
sin enskilda sällskapskrets bekant
genom satiren Thékonseljen, som hon
likväl sedan själf förkastade. Hon
öfversatte derefter från franskan ’
några teaterstycken: sångspelet Lucile
(1776), operatexten Zemir och Azor
(1778, med prolog af Kellgren) m. fl.
samt från latinet Ovidii heroid Dido
till Aeneas (1778), och samtidigt
strödde hon omkring sig en mängd smärre
poem — ”hundra små skönheter,
alla tecknade med liflighetens grace”.
De första åren af sitt äktenskap
lät hon sin lyra nästan helt och
hållet hvila; men sedan böljade hon
anonymt, på uppmaning af
Kellgren, att i Stockholmsposten
”framställa den ena mästerliga taflan efter
den andra, till’ allas förundran och
förtjusning”. Hennes diktning, såväl
som hennes person, karaktäriseras
bäst genom hennes egna ord, att hon
var ”nästan aldrig borta”. Hon
vistades hälst inom hemmet och ”såg
vanligen blott från sina fönster den
värld hon målade”. Att afspegla
hvardagslifvet såsom det af henne
uppfattades, ”stimdom i dess
förgängliga, men småtäcka behag,
oftare i dess själfparodiska förvändhet,
med en tillsats å ena sidan af idyllisk
naturkänsla, å den andra sidan af
didaktisk betraktelse, hvaröfver en
lindrig fläkt af humor spelar: se der
det anborna, det egendomliga
området för hennes konst närsskap”.
Bland hennes mer eller mindre
skämtsamma stycken märkas: Kärleken och
dårskapen, Vauxhallen, Kalaset, Den
glada festen, Pojkame, Det
högtför-näma äkta paret, Kontrasten, Dröm,
Min salig man, Några ord till min
kära dotter, i fall jag hade någon,
Gr ef vinnarns besök, Andra tider, andra
seder, Herrns och fruns
morgonkonversation m. fl. Fru L. författade äfven
några rent allvarliga stycken, men
lyckades mindre i dem. Hennes
dikter utgåfvos samlade först 1819, under
den blygsamma titeln Skaldeförsök
(sedermera en mängd upplagor, den
femte och följande med
anmärknin-’ gar af J. G. Carlén, den nyaste 1884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
