Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börja vi här med den i norden så allmänna granen, och
fästa afseende på dess mörka, allvarsamma grönska, dess
pyramidlika form, som med sin största vidd eller med sin bas
nästan hvilar på marken, dess rakt uppsträfvande stam, och $evvi
henne midt i vintern eller också på senhösten, då andra träds
blad alfallit, qvarstå i sin falla kraft, så ger den oss ett intryck
af allvar, djerfhet, styrka, beständighet och lugn. Den tyckes
först på ålderdomen aflägga något af sitt trotsiga uppåtsträf v
ande, ty först då nedhänger den sina grenar och visar någon
mjukhet. Man kan då väl säga, att naturen hade smak bch
sträfvande efter harmoni, då hon åt granen anvisade våra fasta,
trotsigt framstående, gråa, allvarsamma, eviga fjäll, och att hon
utomdess tänkt på våra långa vintrar, så att vi äfven då hafva
någon grönska.
Om vi nu med granen jemföra vår ek, så finna vi, att
äfven den uttrycker kraft och säkerhet, men icke så difekt och
så hastigt sträfvar upp emot höjden, utan bildar stora breda
ktonor. Man ser, att hon har kämpat med mångfaldiga hindep
för att komma uppåt, så att stammen och ännu mer grenarne
blifvit krökta i mångfaldiga rigtningar; men hon står likväl
stigrande, och har också blifvit en sinnebild af kraft och seger.
Ett intryck, nästan motsatt det af de båda nämnda träden,
ger björken, med sin hvita, släta stam, smärta växt, glesa
krona och fina, långa nedhängande qvistar, som lyda hvarje den
minsta vindfläkt. Hon har icke granens mörka, allvarsamma och
fasta hållning, icke ekens kraft och säkerhet; hon har något lått,
behagligt i sitt utseende, och det är eget nog, att så olika
träd-karakterer, som björkens, granens och ekens, framalstras af
samma klimat och ofta af samma jordmån.
Af det här anförda skulle man kunna sluta, att vi mera
lydde harmoniens lagar, om vi i våra trädgårdar endast
använde sådana träd och buskar, som äro vilda hos oss. De skulle
icke allenast trifvas bättre i ett klimat, som har frambragt dem,
de skulle äfven harmoniera med omgifningen och med vår
smak, som till en del har bildat sig ibland dem. Likväl veta
vi, att en mängd af blidare zoners trädarter trifves hos oss
såsom i deras hemland, och att dessa äfvenväl kunna harmoniskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
