Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8Q
sten, som jag fick kasta, icke ett träd, som jag
fick klättra i. Allt var förbjudet. Större delen av
dagen var far i stån och då gjorde jag allt, som
var förbjudet. Mor stod helt och hållet utanför.
Far’hade sagt, att han skulle bekämpa mina dåliga
anlag och att han helst ville göra det i fred. Jag
kände, att mor ogillade de många förbuden men
jag fick aldrig öppet medhåll av henne. Engång,
då far förbjudit mig att hoppa jämfota över ett
dike — jag kunde nämligen snava och bryta benen
och dessutom var det en odygd — sa jag efteråt
till mor: Nog kan man väl ändå säga, att han
är dum? Det skulle jag inte ha sagt! Mors ögon
blixtrade till och jag fick en förfärlig orre. Jag
blev djupt förolämpad och krävde att hon skulle
be mig om förlåtelse. Då gav hon mig en orre
till. Då förlät jag henne ändå.
Ty nu höllo vi ihop, hon och jag. Visserligen
sökte jag samvetsgrant bryta mot alla fars förbud
men förbudet att vara tillsammans med kamraterna,
gick inte så lätt att överträda. Jag ville på inga
villkor förråda, hur besynnerligt far behandlade
mig och det återstod mig då ingenting annat än
att draga mig undan kamraterna. Till sist tappade
jag också lusten att vara tillsammans med dem.
Jag gick som de stora gåsungarna allena. Men mor
skulle finnas i närheten. Ibland sjöng hon för mig.
Då blev jag poetisk, började svärma och pratade
dumheter, tills jag såg att det ryckte i hennes
mungipor. Skratta inte, skrek jag högst förnärmad.
Hur kan du tro, att jag skrattar! svarade mor sken-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
