Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 VIKINGAR OCH JORDDROTTNAR.
af ett slägte, som var friskt och starkt, af det gamla Sverige, som
sträckte sig in i medeltiden och nu snart skulle vika för dennas
aristokratiska ande.
Seden att rista runstenar varade längre än vikingafärderna. I
vestern begynnte samhällena blifva ordnade och starka, så att man
kunde hålla vikingarne på afstånd, i öster blefvo förhållandena så
främmande, att hogen icke längre lockade att fara dit, och i Sverige
sjelft begynnte kristendomen vinna allt mera insteg, mildrade sederna
och manade mera till fredliga idrotter. Redan vid midten af
1000-talet var, såsom runstenarne lära oss, kristendomen ganska mycket
spridd till och med i Uppland; af dem som följde Ingvar på hans
färd voro flere kristne eller hade åtminstone kristne fränder. Vi
kunna icke förvånas deröfver. De som deltogo i färder till
främmande land hörde till de mera framstående ätterna, och dessa voro
ofta mera angelägna än de andra att antaga den nya seden, när det
en gång blifvit afgjordt, att han skulle antagas, så att det allenast var
en tidsfråga när det skulle ske. Allmänt var dock folket icke ännu
kristnadt; vi veta, hur man under en senare tid gjorde motstånd mot
konung Inge, som nödgades att genom flykten rädda sig till sitt
fosterland Vestergötland.
Af de fredliga idrotternas män är det en, som har visat så mycket
begär att föreviga sitt namn, att det vore obilligt att icke här
namngifva honom, storbonden Jarlabanke, som egde hela Täbyn i Uppland
(å hvars egor kyrka finnes) och som talade om detta å stenar, reste
här och der i hans trakt, som han sjelf reste, efter hvad han sjelf
berättat. Han kan icke hafva lefvat mycket senare än härföraren
Ingvar, han var kanske nästan samtida med honom. Att hans begär
att göra sitt namn ihogkommet icke var allenast tomt skryt, kunna
vi se af ett hans verk, som ehuru i detaljer förändradt, än i dag finnes
qvar och gör tjenst. Mellan Täby socken och Vallentuna går en sank
trakt, öfver hvilken det åtminstone tidtals kunde vara besvärligt att
färdas. Öfver denna gjorde Jarlabanke, såsom det på den tidens språk
hette, en bro, d. v. s. han gjorde väg, icke så, som det skedde å
många andra ställen, hvarest man körde grus på bottnen af sundet,
för att bilda ett vadställe, utan han byggde en bank, som höjde sig
öfver vattnet, kantade honom med grofva kullerstenar, mellan hvilka
på vissa afstånd reste sig parvis större stenar, och vid ena landfästet
reste han midt emot hvarandra tvenne runstenar som sade: Jarla-.
banke lät resa desse stenar åt sig lefvande och gjorde denna bro,
han egde hela Täbyn, Gud hjelpe hans ande. Den ena runstenen
står qvar, af den andre finnes en bit, de omsorgsfullt lagda och resta
kantstenarne äro längesedan försvunna. Endast en gammal teckning
(fig. 6) visar, huru Jarlabankes bro såg ut, öfver hvilken ännu
landsvägen går. Till en senare tid hör t. ex. en sten i den förut omtalade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
