Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
106 TROHETEN. HUSAGA.
känna hvad han hade egt och förlorat 1. Under sådana förhållanden
är det troheten, som är kärnan till lifvets poesi, hvilken är af det
allvarliga slaget.
Det är under sådana förhållanden klart, att brott mot troheten
skulle vara en styggelse, som kräfde strängt straff. Greps någon på
bar gerning kunde han saklöst dräpas; skedde ej detta, drabbades han
af dryga böter eller lifvets förlust eller landsförvisning. Om i
Vestergötland en man funnit sin hustru otrogen, ledde han henne till
tröskeln, ryckte kappan, den gifta qvinnans hedersdrägt, af henne,
skar af hennes kläder på ryggen och lät henne gå från bo och boslott.
Om en qvinna i Uppland icke mäktade erlägga de böter, med hvilka
otrohet var belagd, hade mannen rätt att skära af henne lockar, näsa
och öron och så låta henne gå. Den i senare tid mildrade
lagstiftningen nöjde sig med att låta henne gå bort från allt det, hvartill
hon var ’gift och gifven’2. Så mycket svårare måste man känna den
förbrytelse, som på detta sätt löste äktenskapet, som den romerska
lagen icke tillät den förorättade att träda i nytt gifte, så länge den
brottsliga lefde. Äktenskapet knöts för lifvet och skilsmessa kom i
vanliga fall icke i fråga annat än om det bevisades, att äktenskapet
i grunden var olagligt, eller den ena parten var bevisligen oförmögen
att fullfölja äktenskapet 3.
Att lifvet hade sina hårda sidor visar den nyss omtalade
behandling man hade rätt att låta en otrogen maka undergå. Hårdheten
förekom äfven i det dagliga lifvet. Mannen hade rätt att råda d. v. s.
kroppsligen bestraffa hustru och barn, han fick allenast icke göra det
så hårdt, att han vållade skada till lif eller lem. Hvad medeltiden
tänkte i detta afseende, uttalas i k. Kristofers landslag: »Gud har
visserligen åt mannen gifvit qvinnan till en hjelp och underdåne,
men icke har han gifvet henne till träl och fotapall och bör hvardera
älska den andra, hon honom som sitt hufvud, han henne som sin lem.
Derföre om en man af hat, ondska och dryckenskap eller för en annan
qvinnas skuld, som han älskar, slår sin hustru blå eller blodig, lam eller
lytt, gifve han dubbla böter och hennes fränder vare målsegare i sådant
fall. Näpser han henne skäligen för brott hon begått, vare han saklös a..
1 Jag minnes från mina barnaår, hur en smed på landet, när han efter en lång
sammanlefnad miste sin hustru, hvilken han under lifvet icke hade visat någon
synnerlig ömhet, i ett öfvermått af smärta utbrast: »hade jag vetat, hur svårt det skulle
vara att mista henne, hade jag aldrig gift mig!» — Ett erkännande af hustruns
nödvändighet i medeltids-hemmet ligger i den omständigheten, att enklingar gerna
gifte om sig, för andra, tredje, fjerde gången o. s. v. Detta blef dock för hvar
gång svårare, alldenstund hvart tidigare äktenskap inskränkte den krets, inom hvilken
man lagligen kunde söka sig en maka.
2 Äfven lägre grader af otrohet beifrades. En qvinna, som öfvergifvit sin man under
det han Blåg i krankdom och eländighet, instämdes med yrkande att hon skulle
dömmas sin morgongåfva förlustig (1454).
3 Af den senare anledningen upplöstes ett äktenskap genom skiljobref af den 21
januari 1428 (B. E. Hildebrands afskriftssamling).
4 Såramål med vilja kap. 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
