Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
232 SKATT UNDER FÖRHISTORISK TID.
om honom och hans tid berättas helt enkelt får förvisas till fabelns
område. Mycket af hvad Isländingarne berätta om honom är
uppenbarligen myter, men somt af det som säges kan dock tillhöra det
verkligas område. I stället för Odins namn må vi allenast sätta den mera
sväfvande beteckningen: vårt folks äldsta tid. Snorres berättelse om
näfgälden visar åtminstone, att man under 1200-talet var öfvertygad
derom, att skatt funnits i landet lika länge som der funnits en
regering.
Uti det gamla svenska samhället, hvarest en genomförd organisation
saknades, gjorde sig personlighetsprincipen gällande framför alla andra.
Det allmänna hade i väsentlig mon en privaträttslig karaktär.
Konungen var en person med enskild förmögenhet, som han hemtade
från sin jord och som han under den hedna tiden ökade, alldeles som
bonden, genom lyckosamma härfärder. Hans förmögenhet var i
allmänhet större än de andres och på grund deraf kunde han utöfva större
frikostighet, omgifva sig med mera folk, i allmänhet uppträda med den
större glans, som höfdes den främste i samhället. Mycket af hvad han
gjorde gick visserligen ut på att häfda hans egen maktställning, men
annat uträttades för folkets skuld och kräfde å dess sida utom
tacksamheten ett annat slag af erkänsla. Konungen förestod de stora offren
i Uppsala och hade för dem utgifter, under det de öfrige
gudstjenstfirande hade idel fördel och njutning. Det var derföre icke mer än
billigt, att folket lemnade honom bidrag, i synnerhet som seden att
genom sammanskott lindra offerföreståndarens kostnad var allmän i
Norden. Vidare var konungen, som ej den tiden hade någon fast
hufvudstad, ofta stadd på resor, under hvilka han stannade än här än der i
riket. Såvida ej särskild nöd var för handen, såg hvar landsort gerna
hofvet hos sig, om icke annat derföre att man kunde hafva direkt fördel
af konungens närvara, i det man då kunde lättare påkalla hans
uppmärksamhet för ortens angelägenheter och utbedja sig hans dom i
tvistiga mål. Som konungen icke reste i första hand för sin skuld
utan för folkets, var det ej heller mer än billigt, att han till sitt
uppehälle, när han hade slagit sig ned på någon kungsgård, erhöll af
nejdens inbyggare underhåll och den hjelp han i öfrigt kunde behöfva.
När konungen drog med härsköld ut i främmande land, för att vidga
sitt rike eller vinna byte, var det visserligen ofta han som hade den
största fördelen deraf, men ingen af hans följeslagar blef lottlös och
hans ära var landets. Det föll af sig sjelft att folket skulle deltaga i
eller bidraga till dessa färder, så mycket hellre som manlig idrott var
allas lust.
De utgifter, som utrustandet af härfärderna och konungens
mottagande i landets olika delar kräfde, betraktades näppeligen i den
äldsta tiden som en skatt. En sådan var deremot den nässkatt, hvars
införande traditionen förlägger till Odins tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
