Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GOTLANDSFARARNE. 337
en annan tysk menighet, som stod utan borgarerätt vid sidan af det tyska
borgerskapet i staden, nämligen en menighet, som kallades ’det
romerska rikets köpmän, som besöka Gotland’ (år 1252) eller
’sjöstädernas köpmän, som fara öfver Östersjön’ (år 1294) eller, såsom det i
deras sigill heter, ’Tyskarne, som besöka Gotland’. Detta sigill (fig.
143) visar samma bild som det tyska borgerskapets och en omskrift,
som tydligen affattats i analogi med deras. Desse Tyskar, som besökte
Gotland, erhöllo år 1252 förmoner i Flandern och afslöto år 1229 en
traktat med fursten af Smolensk, i hvilken omtalas tre ombud för
Visby, två för Lübeck, ett för Soest, två för Münster, två för
Groningen, två för Dortmund, ett för Bremen och tre för Riga. 1
De från olika delar af Tyskland kommande köpmännen måste
vid fullföljandet af långsträckta och ofta farliga handelsresor, under
hvilka för öfrigt de enskildes intressen lätt kunde komma i kollision
med hvarandra, lifligt känna behofvet af sammanslutning efter vissa
regler och med någon gemensam öfverhet; det gemensamma sigillet,
af hvilket originalstampen förvaras i Visby, var ett uttryck för denna
enhet. Af vigt för handeln blef denna förening af köpenskapsidkare;
hon blef ännu vigtigare för städerna sjelfva. Den tyska Gotlandsfarten
och hennes ordnande var den första yttringen af en bestämd
samverkan mellan de många nordtyska handelsstäderna och har i väsentlig
mon bidragit till väckande och stärkande af den gemensamhetskänsla,
som sökte sig ett uttryck i hansan och gjorde städerna så farliga för
de nordiska rikena. 2
Om handverkarne i våra medeltidsstäder veta vi mera än om
köpmännen.
Under den begynnande medeltiden i Europa voro arbetarne ofrie.
Under tidens lopp lösgjordes de från de tvingande banden. Sedan de
vunnit frihet och kommit underfund med sin oumbärlighet, begynnte
de äfven pocka på politisk sjelfständighet. Det var 1300-talet, som
bevittnade de politiska omhvälfningar, som jag i inledningen (s. 15)
antydt, omhvälfningar, i hvilka tiggare-ordnarne uppträdde mot de
myndige prelaterne, den enskilda fromheten mot kyrkans fordran på
lydnad och tro utan föregången pröfning, handverkarne mot de med
adeln jämngode, yppigt lefvande, alla andra förtryckande, dock stundom
sins emellan oenige patricierne.
»Lifligast blef kampen, säger professor Schmoller i sin skildring af
förhållandena i Strassburg, 3 när Ludvig Bairaren, borgarekonungen,
och Fredrik af Österrike, prestkonungen stodo gent emot hvarandra.
Man lefde i Strassburg som på en vulkan. Det ena adelspartiet, Zor-
1 Rydberg, Sceriges traktater del 1, s. 171.
2 Jfr rörande detta ämne Schäfers redan anförda arbete.
3 Strassburg zur Zeit der Zunftkämpfe s. 26 f.
Hildebrand, Stveriges Medeltid 1. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
