Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KLOCKGJUTARE. 501
besökte Breds kyrka i vestra Uppland, fann jag å kyrkogården en
klocka från 1600-talet nedtagen för att smältas om, under det i tornet
satt en ännu användbar klocka från 1400-talet.
Rörande gjutning af klockor finnas mig veterligen inga inhemska
föreskrifter. Förfaringssättet var naturligtvis detsamma hos oss som i
utlandet. Först uppmurades kärnan, som i den färdiga klockan motsvaras
af det inre tomrummet, derefter omslöts kärnan af lermodellen, som
öfverströks med vax och talg, öfver detta formades af lera manteln, i
hvilken klockan skulle gjutas. Då manteln upphettats för att torka,
smälte det underliggande lagret af vax och talg, i följd hvaraf
manteln kunde aftagas. Sedan modellen blifvit borttagen, sattes manteln åter
öfver kärnan och i tomrummet mellan båda ingöts den smälta
metallen. Inskrifter, märken o. d. åstadkommos derigenom, att man på
modellen fäste bokstäfver, mynt o. s. v., som aftrycktes i manteln och
derigenom öfverflyttades på klockan. Mången klockinskrift med
tydliga bokstäfver kan ej läsas, emedan bokstäfverna från början fästats å
modellen i förvänd ordning.
Den tyske arkeologen Otte, som egnat särskild uppmärksamhet åt
ringklockorna1, har genom undersökning af klockor från 1300- och
1400-talen funnit, att de, efter det nu brukliga tonsystemet, måste delas
i dur- och mollklockor, d. v. s. för somliga är medeltonen mellan båda
oktaverna den stora, för andra den lilla tersen, under det nutidens
klockgjutare synas tillverka uteslutande durklockor, i hvilka diametern
förhåller sig till höjden som 5: 4.
Att man åtminstone mot slutet af medeltiden i Sverige intresserade
sig för noggrannt afmätta klockor kunna vi se af de anteckningar, som
den mångkunnige Peder Månsson (död som biskop i Vesterås år 1534)
lemnat efter sig.2 Dessa anteckningar, nedskrifna i Rom år 1518, inne-
hålla följande.
Klockans vigt i [Vidd nedan omkr. Vidd ofvan omkr. p ; l
besmansmarker. kaflen. hufvudet. Längd. Tjocklek.
10 11/1 spann. 1/3 deraf. 1 finger mer än 1 finger.
bredden.
15 4 finger mindre » »
än 3 sp.
20 3 spann. » »
30 31 » » » »
40 4 » » » »
50 41 » » »
60 3 finger mindre 2 finger. 2 finger.
än 5 sp.
1 Otte, Glockenkunde; jfr hans Handbuch der kirchlichen Kunst-archäologie, s. 243 f.
2 Peder Månssons anteckningar i naturvetenskapliga och andra ämnen, handskrift
i k. Biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
