Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
526 GULDSMEDER: GULDSMIDET I UTLANDET.
under medeltidens början. Det i det föregående omtalade schweiziska
klostret Saint Maurice d’Agaune eger ett relikskrin, hvars ena långsida
och båda kortsidor upptagas af granater samt blå och gröna
glasstycken, lagda på rutade guldskifvor samt omslutna af ovanligt tjocka
guldväggar, hvilka — i olikhet med den tidigare tekniken såväl i
utlandet som hos oss — gjorts högre än de infattade styckena och med
hammarslag tillplattats åt båda sidor, för att bättre hålla qvar stenar
och glasbitar. Enstaka större stenar (obearbetade eller kamecer), i
bredare infattning, förekomma. 1 Under den merovingiska tiden torde en
en dryg del af de kostbaraste arbetena hafva förfärdigats för kyrkor
och kloster. Konstslöjden idkades den tiden med ifver och skicklighet
af de andlige, äfven af sådane, som inom kyrkan intogo en hög
ställning. Mest känd af desse är den hel. Eligius (Eloi). Han hade
studerat guldsmedsyrket i Limoges, blef sedan guldsmed och myntmästare
hos kk. Klotar II och Dagobert. På ett gods, som han erhållit af
konungen, anlade han ett kloster, i hvilket samlades ganska månge
’handverkare, förfarne i hvarjehanda konster’. Efter k. Dagoberts död
upphöjdes Eligius till biskop af Noyon och Tournai. Äfven som sådan
sysselsatte han sig med guldsmedsarbete. Han afled år 663.
Vår slutande tidigare jernålder visade tydliga ansatser till en
högre utveckling, visade till och med benägenhet att försöka sig inom
de bildande konsternas område. Men hos oss fick ej denna tids kultur
genom beröringen med och genom lån från andra, högre stående
kulturformer förmåga att med jättesteg gå framåt.
Ur den merovingiska tidens kultur utvecklade sig den
karolingiska, hvilken, medveten om sin ställning och sin höga uppgift, sökte
Främja sin fortgång genom systematiska lån från antiken, från den
byzantinska odlingen samt från det arabiska elementet så i Österlandet
som i Spanien. Vittnesbörd om dessa i ganska väsentlig mon
bestämmande sidoinflytanden lemnas såväl af historien, som af de till vår tid
bevarade alstren af periodens konstslöjd.
Den karolingiska konstslöjden synes icke hafva utöfvat något
mäktigare inflytande på den svenska. Vi veta, att den hel. Ansgar, sänd.
af karolingen Ludvig den fromme, kom till våra bygder för att vinna
Svenskarne för kristendomen, vi veta att förbindelser funnos mellan
Björköstaden och det inom karolingiskt område liggande Dorestad.
Också äro på Björkö flere karolingiska mynt funna, men annorstädes i
Sverige äro de sällsporda. För Sverige betydde den tiden vida mera
den genom handeln förmedlade bekantskapen med Arabernas smak,
åtminstone hvad angår bearbetningen af de ädle metallerne.
I Tyskland gestaltade sig vid denna tid förhållandena något olika
mot i Frankrike. Det är dock ej fullt rätt att i detta sammanhang
1 Aubert, Trésor de l’abbaye de Saint-Maurice d’Agaune, s. 141, pl. XIII, XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
