Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
600 FRÄMLINGENS RÄTT. STRANDRÄTT.
skulle dråparen till arfvingar och fränder utbetala 40 mark penningar,
om en Gotländing dog inom hertigens område, skulle hans qvarlåtenskap
hållas arfvingarne till handa under ett års tid. Detta senarc stadgande
upptogs i den svenska lagstiftningen. Det heter t. ex. i den tidigare
Vestgötalagen (arfbalken kap. 14): »dör engelsk man i landet och den
närmaste fränden ej är hos honom, då skall hans arf stå ett år; är ej
då arfven kommen, då skall konungen taga arfvet.»
Främlingens rätt behöfde stadgas genom traktater, i hvilka man
fordrade reciprocitet. Den, som var mest angelägen om andras besök,
tog dervid första steget. Vid midten af 1100-talet hade Gotland ännu
så mycket qvar af sin forna betydelse för handeln, att Henrik lejonet,
mon om sin stad Lybeck, fann sig föranlåten att uppmuntra
Gotländingarne till besök. Med k. Knut afslöt han ock en handelstraktat,
som beklagligtvis gått förlorad. Under 1200-talet var ställningen en
annan, så att man då från svensk sida fann det angeläget att locka
främlingar till sig. I första början af sitt riksföreståndarskap förklarar
Birger jarl, att de Lybeckare, som ville nedsätta sig i Sverige, skulle få
njuta svensk lag, styras efter sådan och för framtiden kallas Svenskar
d. v. s. de skulle blifva, trots sin främmande härkomst, svenske
medborgare. Om någon Lybeckare, således någon som ej blifvit svensk,
lidit oförrätt af svensk man, skulle han komma med intyg från sin
stad och med lagligt vittnesbörd till jarlen, hvilken i detta fall
tillförsäkrade honom full rättvisa efter svensk lag. Han fordrade af
Lybeck samma förmon för Svenskar. Trots privilegiebrefven var det
dock ofta för främlingen svårt att vinna den rätt han sökte.
Ett fall var särskildt kännbart för den som med sina varor begaf
sig ut på färder, nämligen den strandrätt, som enligt nordiska
rättsbegrepp tillkom landets herre. Det var hårdt nog att genom
skeppsbrott mista varor eller få dem skadade; det måste hafva känts ännu
bittrare att mista allt som kunde räddas undan det rofgiriga hafvet.
I Danmark omtalas konungens rätt till vrak mycket tidigt, redan
under k. Harald Gormssons regering; ’konungen eger all förstrand’, heter
det i Jutarnes lag. Detta hindrade likväl icke, att konungen åt vissa
kyrkliga stiftelser öfverlät sin förstrands- och vrakrätt inom ett visst
begränsadt område, hvilket sedermera af den myndige erkebiskop Jakob
Erlandsson tolkades så, att kyrkan, så snart hon hade egendom vid
hafvet, inom densamma hade absolut rätt till förstrand och vrak. År 1292
erhöll staden Ribe förstrandsrätt inom ett visst område och otalige
gånger uppläts denna rättighet åt frälsemän inom deras besittningar
och län. 1 Skånelagen känner dock härvid ingen minskning af
konungens rätt. Det heter der (I, 157), att om någon lider skeppsbrott,
skall hvad han eger aldrig anses som vrak, så länge han kan sjelf
berga med den hjelp, som står honom till buds, men så snart han ej
1) Stemann, Dansk Retshistoria, s. 453 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
